UPPSATS
Det är lördagen den 26 januari 1918. Världskrigets käftar
har redan slukat miljontals unga män. Europas sista kejsardömen är
på väg mot sin slutliga undergång. Röda fanor vajar i Ryssland.
Sällan i historien har mänskligheten stått vid en sådan kaotisk
brytningspunkt. Ingen vet vad som väntar. Smutsens, eländets, ohälsans
och fattigdomens bistra spöke regerar i land efter land. I morgon ska revolutionen
bryta ut i Helsingfors.
Få ord passar bättre in på stämningsläget
än den tredje raden i de finska rödgardisternas egen sång: Lidandenas
bägare är bräddad till sin rand. Också de österbottniska
bönderna ser sina lidandens bägare fylld till brädden: Nu eller aldrig
ska man slå sig fri från ryssen! En kollision går inte längre
att undvika. Ingen återvändo finns.
På förstasidan i Svenska Dagbladet[1] denna vinterlördag kommer dock goda nyheter från
Finland, som säkert lättar sinnena hos många bekymrade läsare:
Finland kommer inom den närmaste tiden att blifva hjälpt med en hel
del lifsmedel från Danmark...Enligt hvad direktör Zätterlöf...meddelat,
har han genom underhandlingar med danska regeringen lyckats erhålla licens
på 1000 ton brödsäd, 800 ton smör och socker, stora partier
kött samt en hel del andra nyttiga varor. Varorna äro anskaffade och tills
vidare lagrade i Danmark. Med första tillgängliga transportlägenhet...skola
varorna föras till Finland.
Om tidningsläsaren inte redan visste det, så förstår
han nu att finska folket svälter. Alla svälter inte, men många gör
det. Hungersnöd brukar som bekant inte båda gott för samhällsfreden,
och visst är något på gång, eftersom
...all järnvägstrafik i Finland afstannar kl. 12 i natt.
Anledningen uppges vara att statsmyndigheterna genom denna åtgärd vilja
förhindra förflyttning inom Finland af ryska soldater och rödgardister.
Oroligheter af svårare art pågå, och det förljudes, att tre
järnvägsmän blifvit nedskjutna...
Ännu går det knappast att tala om någon vinklad nyhetsförmedling.
Samma nummer av SVD rapporterar dessutom utförligt om skottlossning
och dödsoffer i den finska staden Viborg. Inbördeskriget har alltså
redan börjat, men ännu inte i Helsingfors. Så händer något
som ger en första aning av det blåa blodets stolthet och arrogans. En
underrubrik påstår att kulturen är skrämmande låg
på det röda hållet, ord som avslöjar inte så lite
om männen på den konservativa tidningens redaktion.
Denna lördag den 26 januari skriver Norrskensflamman[2], en upprorisk tidning som vid den socialdemokratiska
partisplittringen året innan valt att marschera i takt med den vänsteropposition
som uteslöts ur SAP, att
...de senaste dagarnas händelser i Finland, blodiga sammanstötningar
flerstädes i landet...tyda i alla händelser på, att den politiska
situationen nu nått sin yttersta tillspetsning och att tidpunkten för
den länge väntade stora kraftmätningen mellan den härskande bourgeoisien
och arbetarna nu inbrutit.
I en liten notisrubrik samma dag talar man om Klasskampen i Finland.
Det är således ingen tvekan om att denna tidning ytterst ogärna
vill se händelserna i Finland som uttryck för någonting annat än
klasskamp.
I lördagsnumret av Norrskensflamman finns en annan talande rubrik:
Från världsdemokratins huvudstad. Kan det vara Washington D.C.
månntro? Nej, världsdemokratins huvudstad är Petrograd i Sovjetryssland.
Det är till att vara optimist...
Tre dagar senare, tisdagen den 29 januari 1918, har Finland inte längre
en regering, utan två. Det står klart för SVD:s[3] läsekrets att en statskupp har ägt rum i Helsingfors.
Rubrikerna är stora och svarta:
Röda gardet herre i södra Finland. Borgerliga regeringen
påstås störtad. Framställning om svensk intervention?
Tidningen konstaterar att särskildt gårdagens underrättelser
från Finland äro af allvarlig karaktär. Som synes af nedanstående
skildringar står inbördeskriget i full låga. Blodiga sammanstötningar
ha ägt rum mellan rödagardisterna och skyddskårerna och de senare
hota Helsingfors.
Den finska huvudstaden är denna dag dold av en ovisshetens dimridå,
eller är det kanske bara en önskedrömmarnas dimridå? Vissa nyhetsrapporter
pekar på att man faktiskt vet att de röda har besatt Helsingfors.
En vag notis ger hopp åt dem som sympatiserar med de borgerliga:
Lugnet återställdt i Helsingfors? (Enskildt till Svenska
Dagbladet) HAPARANDA, måndag. Från Torneå meddelas, att ordningen
i Helsingfors numera fullständigt återställts. Regeringen fungerar
fortfarande...
Ordning är i SVDs ögon detsamma som borgerlig kontroll,
det visas åtskilliga gånger av kommentarer i senare nummer. Man vill
inte gärna erkänna att de revolutionära skulle kunna upprätthålla
någon form av ordning. Det blir ett led i SVDs propagandakrig, att ständigt
ge sken av att ren anarki och kaos härskar i den del av Finland som hålls
av de röda.
Att lugnet skulle vara återställt i Helsingfors motsägs
av följande rapport på samma sida:
Sedan gårdagen är hela södra Finland ända upp
till Tammerfors i händerna på röda gardet, som assisteras af den
ryska soldatesken. Telegrafstationen och andra offentliga byggnader i Helsingfors
hållas besatta af rödagardister...Så mycket synes faktiskt, att
röda gardet i går förklarat senaten afsatt och försatt ur funktion.
Rödagardisterna ha proklamerat något slags finskt bolsjevikvälde,
understödt af ryska bajonetter.
Inom de närmaste dagarna visar det sig att det är denna rapport
som har förankring i verkligheten. Den förra rapporten var blott en önskedröm,
som kanske serverades för att lugna sinnena på eventuella röda orosstiftare
här i Stockholm?
De ryska bajonetterna kan det ordas en hel del om. I den borgerliga
propagandan i både finska och svenska tidningar försökte man 1918
ge sken av att majoriteten av de röda i Finland var ryssar. I själva verket
var en överväldigande majoritet rödgardister män ur det finska
lant- och stadsproletariatet. Det är tänkbart att en del frivilliga vita
inte hade anmält sig om de hade känt till de verkliga förhållandena.
Ännu i våra dagar är det en oerhört känslig sak att så
många finnar blev rödgardister eller sympatiserade med de röda, inte
minst med tanke på vad som hände drygt tjugo år senare, den 30 november
1939, då Sovjetunionen anföll Finland.
(En släkting till mig, skådespelaren Ulf Palme, sade då
jag träffade honom 1986 på statsminister Olof Palmes begravning, att han
av princip alltid kallade kriget 1918 för inbördeskriget, och att
han ogillade att människor sade frihetskriget. Andra blir frustrerade
om man talar om inbördeskriget, och menar att bara frihetskriget bör
användas som beteckning. Enighet torde aldrig kunna uppnås.)
Svenska Dagbladet ger denna tisdag den 29 januari 1918 en utmärkt
och förvånansvärt objektiv analys av de två sidornas agerande
i den allt allvarligare finska konflikten. Först publicerar tidningen en skrivelse
som utarbetats av Finlands borgerliga senat, och är riktad till Sveriges regering
och till regeringarna i en rad andra länder, däribland Tyskland (vilket
skulle få avgörande betydelse för de vitas seger i finska inbördeskriget,
emedan tyska trupper i april 1918 hjälpte till att slå ner upproret).
I skrivelsen uttrycks oro över den sovjetryska regeringens stöd till Finlands
röda. Senaten kräver de ryska truppernas bortdragande från Finland,
och att ryska soldater inte ska delta i oroligheter på finsk mark. Dessutom
står i skrivelsen:
Då ryska regeringens förfarande innebär en grof kränkning
af Finland såsom själfständig stat, vill Finlands regering bringa
sin bestämda protest till de makters kännedom, hvilka erkänt Finlands
själfständighet.
Sverige har alltså redan erkänt Finland. SVD tolkar skrivelsen
som att senaten underförstått begär att Sverige skickar trupper till
Finland. (Det är just vad senaten innerst inne vill, den önskar inget hellre
än ett svenskt ingripande).
SVD publicerar också
...en af senaten utsänd proklamation till Finlands folk.
Där manas folket att skydda friheten, sina hem och sina närmaste.
Proklamationen avslutas med de kusligt profetiska orden
...ordningens upprätthållande är ett försvar
af finska folkets själfständighet och af dess framtid.
Så långt är ju allting helvitt, helt i linje med SVDs
politiska färg. Men sedan sker det anmärkningsvärda, för att
inte säga det smått otroliga: SVD publicerar i sin helhet ett manifest,
där den finska socialdemokratiska partistyrelsen deklarerar sin revolutionära
kampställning mot den borgerliga regeringen. I manifestet heter det bland annat:
Landtdagens borgerliga majoritet har gifvit sin senat öppen
fullmakt till våldsdiktatur...Arbetarnas till själfförsvar upprättade
garden ämna de med våld upplösa...Vi kunna försäkra de
maktägande herrarna att gentemot deras slaktarpolitik uppställa Finlands
proletariat...som sina bestämda och främsta fordringar: kraftigt och redligt
arbete för lifsmedelsbristens afhjälpande, massarbetslöshetens snara
lindrande, torparnas och backstugusittarnas förklarande för oberoende af
sina husbönder...Arbetarnas ordningsgarden äro uppenbarligen...alldeles
nödvändiga för försvarande af Finlands arbetareklass. De uppkommo
efter det herrarna först hade börjat grunda farliga väpnade organisationer...
Även här måste en viss profetisk klarsyn erkännas.
Våldsdiktatur var nämligen vad som väntade i den borgerliga regeringens
Finland, även om den blev kort och tämligen snart ersattes av demokrati.
I vilken mån våldsdiktatur hade drabbat Finland om den revolutionärt
socialdemokratiska regeringen avgått med seger, kan forskarna antagligen tvista
om i all evighet. Själv vill jag gärna peka på fyra faktorer som
talar för en långvarig finsk vänsterdiktatur vid en röd
seger: för det första hade man under de korta upprorsmånaderna redan
börjat stänga de borgerliga tidningarna och arrestera oliktänkande.
För det andra begick de röda på kort tid oroväckande många
politiska mord. För det tredje visar senare exempel från andra länder
att demokrati inte blivit följden av en seger för rödgardister i väpnad
kamp, och för det fjärde hade Sovjetunionen av allt att döma arbetat
hårt på att försöka inlemma Finland i väldet. Mot dessa
fyra argument kan ställas, att Finland sedan 1907 hade en demokratisk rösträttstradition.
Närheten till Sverige och svensk socialdemokrati hade möjligen (låt
vara att det förefaller osannolikt) kunnat ha en demokratisk verkan.
Det är ur journalistisk synvinkel glädjande att SVD, en ledande
konservativ tidning med en så utpräglad politisk ståndpunkt, ändå
vågar tillhandahålla sin läsekrets en bild av "fiendens"
syn på konflikten. Med tanke på att den framvällande revolutionsvågen
kunde ha blivit ett hot mot Sverige och inte minst mot borgerliga svenska journalister,
kan man verkligen tala om mod.
Hur står det då till med objektiviteten och det journalistiska
modet på den vänsterradikala Norrskensflamman uppe i Luleå? Ja,
journalistiskt mod visade praktiskt taget alla arbetartidningar under denna tid.
Myndigheternas toleransnivå i Sverige 1918 var som bekant inte speciellt hög.
Liksom senare i Sovjetunionen kunde det räcka med att man sade eller skrev en
obehaglig sanning, för att man skulle ställas inför rätta. Någon
objektivitet kan dock Norrskensflamman inte rosas för. Även om Svenska
Dagbladet senare under inbördeskrigets gång allt oftare sjunker ner i
en djup propagandistisk håla, vinner man på denna punkt över Norrskensflamman,
vars subjektivitet är närmast totalitär (tidningen skulle senare bli
kommunistisk).
Den 29 januari 1918 (det är alltså fortfarande tisdag, och
den finska revolutionen är helt nyfödd) skriver en NF-journalist[4] under rubriken Kring telegrammen om Finland bland
annat:
Den finska borgerliga prässens ständiga utmaningar måste
leda fram till förlöpningar av rättmätigt förbittrade massor.
Tredje Rikets motiveringar för olika aktioner känns vid dessa
ord inte alltför avlägsna. Nästa dag, den 30 januari[5], möts man av rubriken Svarta gardena angripa
fredliga ryska vaktposter. (De vita i finska inbördeskriget kallas i Norrskensflamman
de svarta för att de inte skulle framstå som alltför oskuldsfulla
och snälla. Vitt som oskuldens färg fick sig mycket riktigt en rejäl
törn i Finland 1918).
Detta "angrepp" på "fredliga" ryska vaktposter
var i själva verket inte något angrepp, utan ett oblodigt avväpnande
av rysk militär, en insats av skyddskåren som inte på något
sätt fläckar dess anseende. Men det ska inte Norrskensflammans läsare
få veta.
Torsdagen den 31 januari, finska revolutionens femte dag, flammar Norrskensflamman
rödare än någon gång hittills.[6] Läsarna får veta att
...det blir allt tydligare att Finlands borgarklass omsorgsfullt
förberett kriget mot arbetareklassen.
Man talar om en överklassmilis till skydd för kapitalismen.
Revolutionen har provocerats fram med avsikt.
Vad det gäller för den finska överklassen är
att i blod krossa underklassen, återställa de härskande klassernas
sociala och politiska privilegier...Den finska överklassen spelar ett högt
spel om Finland, allt för sina klassinträssens skull. De svarta gardenas
kårer, som nu äro herrar över norra och mellersta Finland, ha farit
oerhört blodigt fram.
Den "oerhört blodiga framfarten" kom visserligen senare,
men den hade ännu inte ägt rum när detta skrevs.
Teorin att revolutionen skulle ha provocerats fram med avsikt låter
kanske komisk. Men å andra sidan är nog de flesta forskare överens
om, att en mer tillmötesgående politik av Finlands borgerliga gentemot
arbetarna hade kunnat avvärja hela inbördeskrigstragedin. De flesta av
de reformer som arbetarna krävde 1918 har av förklarliga skäl för
länge sedan genomförts i Finland.
Svenska Dagbladet den 1 februari[7]
innehåller en artikel som presenterar
...den röda regeringens ledande män.
Två dagar tidigare har SVD[8]
presenterat
De finska skyddstruppernas befälhafvare, nämligen kavallerigeneralen
grefve C. G. E. Mannerheim.
(Någon grefve tycks inte finnas på den röda
sidan, vad nu det kan bero på.) Bland de ledande röda är det främsta
namnet Kullervo Manner, inte att förväxla med ärkefienden Mannerheim.
Manner hade före upproret varit talman i den finska lantdagen. Om Mannerheim
berättar SVD en del om hans tjänstgöring i Ryssland vid bland annat
kejsarens ulanregemente. Tidningens presentationer av dessa två kombattanter
hade fått godkänt som objektiv, om inte Manner-artikeln innehållit
detta:
Det visade sig emellertid snart att...Manner icke var något
annat än ett verktyg i partiorganisationens hand.
Den konservative skribenten lyckades alltså inte helt hålla
sina känslor i styr, utan tog till dessa nedsättande ord om den hatade
socialistiske revolutionären.
I en artikel i Norrskensflamman[9]
den 1 februari 1918 finns en hel del intressant att notera. Efter huvudrubriken Frigörelsekampen
i Finland följer underrubriken Svarta gardena uppträda brutalt (här
syftas givetvis på de rödas frigörelsekamp. Liberala Nerikes Allehanda
beslöt några dagar senare att ha Finlands frihetskamp som stående
rubrik i sin krigsrapportering, måhända som ett motdrag). Ett stycke in
i artikeln ges läsarna följande rapport:
I Viipola uppträda svarta gardisterna ytterst rått, tvingande
fredliga människor att underkasta sig kroppsvisitation, alldeles som Seyns och
Bobrikoffs gendarmer tidigare under ofärdsåren.
När vitgardisterna kallas svarta gardister är det kanske
naturligt för en nutida betraktare att erinra sig det fascistiska Italiens svartskjortor.
Men det är viktigt att tänka på att fascismen ännu inte var
uppfunnen 1918. Senare händelser i Finland visar att en klar majoritet av de
gamla vitgardisterna hade en demokratisk övertygelse, men det fanns också
en liten minoritet som anses ha varit inspirerade av just den italienska fascistrevolutionen,
när de grundade Lapporörelsen. Någon slags "insiktsfullhet"
hos Norrskensflamman är dock svår att tala om.
När artikelförfattaren söker likna de vita vid Bobrikoffs
gendarmer tar han till ett retoriskt grepp som var livsnödvändigt för
finska vänstern, som den norrbottniska vänstern förstås ville
hjälpa och gynna. Hatet mot rödgardisterna motiverades ju med att dessa
inte ville kapa banden med den gamla ockupationsmakten Ryssland. Att på olika
sätt försöka ge den vita sidan ett sken av samma ryskhet, bland annat
genom att påminna om att de borgerliga finländarna inte alltid hade rent
mjöl i påsen under den ryska tiden, blev ett desperat motdrag.
Under rubriken Provokation? meddelar Norrskensflamman[10] den 2 februari att en avdelning svenskt kavalleri varit
ute på isen mellan Haparanda och Torneå. Här märks tydligt
tidningens fientlighet mot den svenska militären. Man vill ge sken av att militären
försöker provocera fram strider med ryssar eller rödgardister för
att på så vis kunna förmå Sveriges regering att ingripa i
finska inbördeskriget.
En av det finska röda gardets värsta krigsförbrytelser
begicks i Suinula utanför Tammerfors den 31 januari 1918. 17 vita som kapitulerat
mördades och 26 sårades i en massaker[11].
Man kan tycka att det finns ideologiska skäl för arbetarredaktionen på
Norrskensflamman att tysta ned denna händelse. Särskilt utförligt
rapporteras heller inte, men tidningen nämner ändå den 7 februari
i en liten notis[12] att
...det uppges att utanför Tammerfors ett 20-tal skyddskårister
mördats av en patrull av röda, ehuru de dessförinnan sträckt
vapen och överenskommit om att avlägsna sig.
Detta kan jämföras med Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda,
som i flera fall helt nedtystar olika krigsförbryteler begångna av de
vita, till exempel sjukhusmorden i Tammerfors.
I Norrskensflamman den 4 februari[13]
finns ett fotografi av den inte helt obekante generallöjtnant Mannerheim, som
på utmanande manér kallas
...finska slaktargardets överbefälhavare.
I alla krig förekommer öknamn på fienden, ofta av det
fantasifulla, groteska och nedsättande slaget. De rödas namn på de
vita i Finland var slaktare , och med tanke på hur den segerrika vita
skyddskåren allt som oftast behandlade röda krigsfångar, måste
nog tyvärr sägas att det inte var helt orätt att kalla frihetskämparna
slaktare. 8400 människor tros ha mördats av de vita[14], medan de revolutionära socialisterna förvånansvärt
nog bara mördade 1600 människor.
Detta faktum, att Finlands vita begick fler mord än Finlands röda,
avviker alltså från det mönster i Ryssland-Sovjetunionen som vi
alla känner till. En av anledningarna är enkel: den som vinner, kan mörda
efter lust och behag, ingen hindrar honom eller straffar honom, förutsatt att
inte rättsstaten fungerar. På samma sätt som otaliga ryska bönder
och intellektuella satt i bolsjevikernas våld och nerslaktades som boskap,
eller alternativt skickades på en evighetssemester till de femtio minusgradernas
land, blev mängder av finska fabriksarbetare, torpare och statare offer för
en nästan osannolikt blodtörstig intelligensia, som uppförde sig långt
ifrån nobelt, ridderligt eller ens anständigt. (Låt vara att de
flesta fula dåden begicks av frihetskämpar från enklare förhållanden).
Dock, här finns något som är svårt att förstå:
hur kunde finlandssvenskarna, en av de mest fredliga, bildade och kultiverade folkgrupperna
i världen, plötsligt sjunka ner i mordorgier av närmast stalinistisk
natur, för att sedan åter höja sig till den kulturella nivå
där vi är vana att finna dem? Morden 1918 begicks inte alltid av finnar
mot andra finnar. Inte ens den överresta svenska militären var utan skuld[15]. Blodshämnd tillgreps också av uppretade civila,
men hämnden drabbade inte bara de skyldiga, utan också en mängd oskyldiga.
Under en kort tid tycks stora delar av den finska arbetarbefolkningen ha hållits
i ett tillstånd av fredlöshet. För att få en känsla av
vad som hände, måste man föreställa sig mäktiga företagsledare
på Östermalm, med Djurgårdens IF:s klubbmärke i kavajen, som
åker ner till Medborgarplatsen och mördar alla som de misstänker
har sympatier för Hammarby IF, för att sedan fortsätta till Solna
och göra processen lika kort med var och varannan solnabo.
De borgerligas hämnd på sina egna landsmän var inte
över ens när vapnen nerlagts. Fånglägerstragedin[16] som följde utvecklade sig till ett miniatyr-Gulag.
Det hela var så fasansfullt, att Josef Stalin skulle ha fått förträfflig
inspiration om han gjort ett besök. 12 000 döda skapade det trauma, som
Finland brottas med än idag.
I den liberala Nerikes Allehanda rapporteras utförligt under februari
månad om utvecklingen i Finland. Tidningen har, som tidigare nämnts, en
stående rubrik, återkommande nästan varje dag: Finlands frihetskamp.
Självklart ligger det inget fel i att ha denna stående rubrik. Det
som sker i de tusen sjöarnas fagra land är verkligen en kamp för den
nyvunna självständigheten. Men eftersom huvuddelen av den finska arbetarbefolkningen
inte ser saken på det sättet, måste NA:s grepp ändå betraktas
som ett uttryck för partiskhet, som ett inte alldeles vagt ställningstagande.
Ingen av de tre tidningar som här specialgranskats har lyckats med bedriften
att upprätthålla en trovärdig objektivitet (och det har kanske inte
heller varit avsikten).
Utan att redovisa varifrån informationen kommer, skriver Nerikes
Allehanda[17] måndagen
den 25 februari 1918 om förhållandena i Tammerfors: ...den proviant
de röda behöva anskaffas uteslutande genom plundringar och våldshandlingar
ute på den kringliggande landsbygden. Trakten norr om Tammerfors, som blivit
värst hemsökt, är nästan fullständigt ödelagd.
Just i trakten norr om Tammerfors pågick senare den vita offensiven,
detaljerat skildrad i Ylikangas Vägen till Tammerfors[18], och att döma av de dagböcker, ögonvittnesskildringar,
memoarer m.m. som han bygger sitt verk på, är det en grov överdrift
att påstå att trakten skulle vara fullständigt ödelagd av de
röda. NA meddelar också sina läsare att
...befolkningen i Tammerfors har flytt undan det röda våldet
och lämnat hus, hem och egendom i banditernas händer.
Det låter som en rimlig skildring av röda khmerers framfart
i Kambodja många decennier in i framtiden. Nu är det alltså fråga
om Finland i februari 1918, och att påstå att befolkningen i Tammerfors
skulle ha flytt och lämnat allt i de rödas händer är uppenbarligen
osant. Det finns starka skäl att misstänka den liberala Örebrotidningen
för att vilja skapa en egen finsk verklighet, som passar den egna ideologin
men som inte har något med verkligheten att göra.
Man kan också undra varför upprorsmännen ska kallas
banditer (NA talar även om ...de opererande ligornas rövarhorder.
De röda är banditer såtillvida att de har gjort väpnat
uppror mot den lagliga regeringen, helt klart en olaglig handling. Men NA verkar
vilja ge sken av att röda gardet inte är någon beväpnad milis,
utan snarare en oorganiserad skara av kringstrykande skurkar. Svenska Dagbladet tar
till samma grepp. Tidningarna är förstås inspirerade av det borgerliga
Finlands propaganda, där man inte riktigt vill erkänna att det är
en armé man slåss mot. Allt detta speglar dessvärre det dåtida
finska och svenska etablissemangets människosyn: om "de därnere"
inte skötte sig exakt enligt de givna instruktionerna, var de att betrakta som
vanliga kriminella.
Den 4 mars 1918 bjuder på en högintressant artikel i Nerikes
Allehanda[19]. I finska inbördeskriget
pågår strider vid fronten tvärs genom landet, men det har också
hänt saker på Åland: tyska trupper har landstigit på denna
ö i Stockholms omedelbara närhet. På Åland finns även
svensk och rysk militär, och en del ålänningar med antingen vita
eller röda sympatier bär vapen.
Den svenska militärens landstigning på Åland syftar
till att skydda den åländska civilbefolkningen och om möjligt avväpna
vita och röda, men företaget är kontroversiellt, eftersom Finlands
vita regering misstänker svenskarna för att vilja införliva hela landskapet
Åland med Sverige (vilket finnarna absolut inte vill, Åland skall vara
finskt). Det kejserliga Tyskland har mer krigiska syften för sin åländska
landstigning: kejsaren ämnar förbereda ett anfall mot södra Finland,
alltså hjälpa den vita finska regeringen att slå ner arbetarupproret.
Att det dessutom finns ryska trupper på ön, nervösa trupper vars
handlingar ingen kan förutsäga, gör situationen än mer komplicerad
och hotfull. Dagen innan, den 3 mars, har fred slutits mellan Lenin och kejsar Wilhelm,
en fred som avslutat det långa och blodiga kriget mellan Ryssland och Tyskland.
NA skriver i detta läge att
...Tysklands uppträdande på Åland med trupper måste
i Sverige väcka pinsam uppmärksamhet...om det skulle uppstå strider
på Åland mellan tyskar och ryssar eller de senare i sin desperation,
trots fördraget, börja överfalla och plundra den civila befolkningen,
kan det bli svårt för det svenska vaktmanskapet att undgå indragas
i striderna. Ur denna synpunkt är det ej så lite hänsynslöst
mot Sverige av Tyskland att dock skicka sina trupper dit...Tysklands envåldsherravälde
i Östersjön träder nu allt mera hotande fram...Det kan sägas,
att denna utveckling kunde undvikits, om Sverige beslutsamt slagit till och uppträtt
till Finlands förmån.
Med den sista meningen antyder Nerikes Allehanda att det hade varit
önskvärt med ett svenskt deltagande på vit sida i det finska inbördeskriget
(förutom de frivilliga svenskar som redan strider i Finland). Men det mest anmärkningsvärda
är den liberala tidningens starkt tyskfientliga åsikter. Här skiljer
sig NA radikalt från SVD:s överväldigande tyskvänliga hållning.
Den liberala och den konservativa tidningen är överens om praktiskt taget
allt som rör Finland, men alltså inte i sin syn på Tysklands politik
gentemot Finland.
Den vänstersocialistiska Norrskensflamman är givetvis minst
lika tyskfientlig som NA. I Luleå kallar man den tyske kejsaren blodskaisern
och andra mindre hövliga saker.
I sammanhanget kan påpekas att det är ovisst om de vita förmått
besegra de röda i Finland utan tyskarnas hjälp (men det är troligt).
I praktiken skulle man ändå kunna säga att det kejserliga Tyskland
räddade Finland från kommunismen, samtidigt som man blev de finska upprorsmännens
bittra olycksöde. Anledningen till ingripandet var tysk rädsla för
den röda revolutionsvågen, en inte helt omotiverad rädsla med tanke
på att inbördeskrig snart skulle utbryta även i Tyskland.
I Nerikes Allehanda[20]
den 6 mars skriver man tragikomiskt om situationen i Helsingfors:
Flyktingar från Hälsingfors meddela att de rödas
skräckvälde under de senaste dagarna utövats något mildare.
Sålunda har under sista veckan endast ett fåtal personer mördats
i Hälsingfors.
Den 11 mars[21]
har pendeln åter svängt:
De rödas blodsdåd bli med varje dag allt talrikare. Tre
bröder Thomé ha mördats i Hälsingfors. I St. Michel ha 6 lik
blivit utkastade på banvallen från ett tåg. De röda gå
nu mera metodiskt till väga i sitt mördande i det de mörda huvudsakligen
intelligenspersoner, främst präster och godsägare. Alla jordbruksråd
utom en ha mördats. I Nyland ha 500 vita mördats.
Mord på präster framstår förstås för
en nutida betraktare som en särskilt skamlig handling. Dock måste man
sätta in sådana mord i ett tidsperspektiv, och då har genast det
obegripliga blivit begripligt, om än inte försvarbart. Prästerna år
1918 predikade nämligen knappast som präster predikar idag, utan inskärpte
i allmänhet oerhört skarpt vikten av vördnad och lydnad mot överheten,
något som inte uppskattades av alla i en tid av extrema klassklyftor.
Den 15 mars berör NA[22]
den kanske allra smärtsammaste punkten i Finlands trauma, nämligen de vitas
mord på finska kvinnor. Bakgrunden till de morden var att ett ganska stort
antal kvinnor på den röda sidan deltog i striderna (liksom senare i Spaniens
inbördeskrig). Om en kvinna försöker döda en man, är det
förstås inte konstigt om mannen grips av vilja att ta livet av kvinnan
i fråga. Ändå framstår det som överraskande att flera
hundra kvinnor arkebuserades. Förstod inte de vita att just avlivande av kvinnor
i eftervärldens ögon skulle framstå som en närmast oförlåtlig
handling? En förklaring till råheterna är att kvinnliga soldater
var någonting fullständigt nytt år 1918. Kvinnosynen var djupt konservativ,
uppenbarligen så konservativ att det framstod som acceptabelt att straffa en
kvinna med döden om hon överskred de handlingsfrihetens gränser som
var satta för hennes kön.
Med anledning av meddelandet att de vita nedskjutit rödakorssystrar...den
vid Tervo nedskjutna sjuksköterskan överraskades på bar gärning
då hon gick omkring och avskar pulsådern på de sårade.
En sjuksköterska ska alltså ha skjutits av frihetskämparna
då hon begick barmhärtighetsmord! Notisen i NA präglas i övrigt
av en vilja att ursäkta vitgardisternas dåd, men också av en viss
bestörtning.
Av nyhetsrapporteringen att döma tycks många rödgardistflickor
ha använt sig av knivar. Den 20 april berättar NA[23] att
...härom dagen fick en svensk strupen avskuren på en rakstuga
i Tammerfors av en kvinnlig barberare tillhörande de rödas dödsbataljon.
Den 22 april avviker Nerikes Allehanda[24] en andra gång från sin allmänna linje
att detaljerat redovisa de rödas krigsförbrytelser men inte låtsas
om de vitas. Under den lätt ironiska rubriken De vitas grymheter skall man
inte tala om står följande att läsa:
Finlands officiella pressbyrå offentliggör en förklaring,
vari på grund av de allt oftare i svenska tidningar förekommande uppgifterna
om grymheter som regeringstrupperna gjort sig skyldiga till...betonat att en dylik
främmande inblandning i landets inre angelägenheter icke är ägnad
att förbättra förhållandet mellan folken utan endast kan irritera
sinnesstämningen i Finland, vilken under senaste tiden med avseende på
Sverige anmärkningsvärt lugnat sig.
Det borgerliga Finland hade uppenbarligen ungefär samma syn på
kritiska utlandsröster som våra dagars kinesiska folkrepublik.
Är denna liberala Närketidnings trovärdighet som nyhetsförmedlare
då någonting värd? Svaret blir ja, så länge det gäller
nyheter som anses lämpliga för läsekretsen. Norrskensflammans och
Svenska Dagbladets trovärdighetsbetyg stannar på samma tveksamma nivå.
Det står klart att svenska journalister 1918 ännu hade mycket att lära.
Det har ibland diskuterats varifrån statsminister Olof Palme fick
idén till sitt berömda uttalande om den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien
1968, då han yttrade de bevingade orden Så talar diktaturens kreatur
till varandra! Någon lär ha sagt att idéns ursprung finns i
en saga som en gång berättades under barndomssomrarna på godset
i Lettland. Jag gör inte anspråk på att sitta inne med svaret på
frågan. Emellertid står det klart att Olof Palme inte var den förste
som använde terminologin. I Svenska Dagbladet[25]
den 27 mars 1918 står följande att läsa:
Tsarväldets kreatur - revolutionsledare. Snygga avslöjanden
om de röda gardenas ledande män. Vid undersökningar, som på
olika platser i Finland företagits efter röda gardets fördrivande,
har det uppenbarats att bland röda gardets ledare varit ofantligt talrikt företrädda
sådana element, som under tsarväldets tid varit de ryska gendarmernas
angivare och handgångna män, köpta av Seyn...
Här ägnar sig SVD sannolikt åt renodlad lögn, även
om avslöjanden av det nämna slaget säkert gjorts.
Den 27 mars framstår som något av Propagandans Dag i SVD,
då man också riktar en uppmaning till unga svenska män att resa
över och slåss för friheten:
Ännu är det tillfälle att ansluta sig till brigaden.
Samma dag hinner man också med att kalla de organiserade arbetarna
...pöbelrörelsen.
Den 30 mars får SVD:s[26]
läsare veta den nakna sanningen om de rödas vildsinta vansinne. Problemet
är bara att sanningen kanske inte är någon sanning. Att de röda
begick 1600 mord står helt klart, men enligt Ylikangas[27] i Vägen till Tammerfors var det mycket vanligt
på den vita sidan att man spred uppdiktade historier om rödas sadistiska
orgier, för att på så vis motivera en hård behandling av förlorarna.
Det är just en sådan misstänkt sagoskildring som SVD berättar
denna dag, gissningsvis för att ge läsarna moralisk styrka att inte ifrågasätta
de massavrättningar som stundar i Finland:
Oerhörda grymheter av de röda i nejden. En bonde och hans
son levande fastspikade med händer och fötter. (Enskilt till Svenska Dagbladet.)
HAPARANDA, fredag. En sårad svensk frivillig...berättar hårresande
saker om de rödas framfart...Han hade med egna ögon sett huru banditerna
före utrymmandet av en bondgård mördat flera av gårdens folk.
Ägaren och dennes son funnos sittande vid ett bord med fötterna fastspikade
i golvet och händerna i bordet. Fadern var död men sonen levde ännu...
Även Norrskensflamman[28]
bedriver den här typen av aggressiv svartmålning i propagandasyfte, men
NF svartmålar förstås inte de röda, utan de vita. Den 3 april
rapporteras att
...om det var någon som vita gardet skulle arkebusera, antingen
av fångna röda gardister eller andra misshagliga, fick den dödsdömde
själv gräva sin grav och när den var färdig stiga ned i densamma...Detta
är ju en talande bild från de vitas strid för "västerländsk
kultur", som våra borgerliga så varmt strida för.
Norrskensflamman[29]
påstår även den 6 april att flera soldater i Svenska Brigaden ska
ha arkebuserats för att de vägrat lyda order, vilket förefaller minst
sagt tvivelaktigt.
Om Norrskensflammans journalistik för tankarna till Edgar Allan
Poe, så kan man lugnt konstatera att Svenska Dagbladets för tankarna till
markis de Sade. SVD[30] förtjänar
överraskande ett sämre betyg än den blivande kommunisttidningen, när
det gäller nidbilder av politiska motståndare. Den 3 april är det
dags att uppmärksamma
...de rödas sjukliga mordlusta...Vid de våras inringande
av Tammerfors togos 18 skyddskårister till fånga. Dessa har man nu återfunnit
fruktansvärt lemlästade...På en av dem hade man skurit upp magen,
medan han ännu levde, och knutit ihop hans ben med tarmarna...
Allt innehåll i Svenska Dagbladet lämpar sig uppenbarligen
inte som godnattsaga för barnen.
Betydligt trevligare är det när SVD berättar om de vita
frihetskämparnas hjältedåd på slagfältet. Inte minst de
frivilliga svenskarna stred mycket tappert i drabbningarna vid Tammerfors, med många
stupade som följd. Det är historiskt belagt[31] (Ylikangas) och framgår även av en minnessten
som ännu står i en lund på Kalevankangas-åsen, bara några
meter från den plats där min farfars far Olof Palme stupade för en
rödgardists kula.
EN AVSLUTANDE ANALYS
En källa till bekymmer är att historisk forskning så ofta leder
till att de egna resultaten får effekter i den nutida opinionsbildningen, ofta
oönskade effekter. Att skildra terrorn under Stalin, Mao eller Pol Pot är
givetvis en kittlande uppgift för skräckintresserade historiker. Men konsekvensen
tycks oundvikligen bli att man gynnar de nyliberala, och att ge dem en gratisskjuts
framåt är inte så särskilt lockande för de flesta. Vänstern
framstår som "lika god kålsupare". Dokumentation av andra epoker
utnyttjas mer eller mindre hänsynslöst av olika vänstergrupper för
att komma åt oliktänkande. Första världskriget är ett populärt
krig bland EU-anhängare, som vill bilda opinion för allt mer kontroversiella
förändringar. Den som ägnar sig åt andra världskriget bör
akta sig för terrorbombningen mot Dresden i februari 1945, annars uppstår
misstanke om såväl kommunist- som nazistsympatier! Fler exempel finnes.
Just denna problematik håller det finska inbördeskriget i
ett järngrepp. Varför? Jo, därför att finska inbördeskrigets
två parter ännu idag är kolossalt politiskt laddade. De röda,
revolutionära socialister, och de vita, samhällsbevarande borgare eller
fosterländskt sinnade frihetskämpar eller både och, väcker
alltjämt intensiva känslor. Ödesåret 1918 har också så
många dimensioner, att det är en nästan hopplös uppgift att
få grepp om det. Under den senaste röda vågen i slutet på
sextiotalet var det inte nådigt att se finska inbördeskriget som någonting
annat än ett renodlat klasskrig. Idag är det å andra sidan nästan
omöjligt att föra fram klasskampsdimensionen, trots att den äger en
hel del legitimitet.
För att verkligen förstå 1918 års röda uppror
i Finland är det nog nödvändigt med en förskjutning av politiska
färger och grupperingar. Man kan inte gärna låtsas som om rött
vore vad rött är idag, en dogmatisk skräckregim med gengångarkult
som i Nordkorea, eller en västerländsk socialdemokrati som i mångas
ögon avlägsnat sig från vanligt folk. År 1918 betydde den röda
färgen folklighet, uppror och vrede mot etablissemanget, ett etablissemang som
var, om möjligt, ännu mer distanserat från folket än det vi
har idag i Sverige och Finland. Man måste tänka sig en ohelig allians
av militanta veganer, råbarkade motorcyklister, ursinniga feminister, desillusionerade
ungdomar utan tålamod och överhuvudtaget arga människor som upptäckt
maktens föraktlighet, för att kunna förstå de röda finska
fabriksarbetarna, torparna, statarna, drängarna och pigorna av år 1918.
Ställ denna märkliga men folkliga allians mot en allsmäktig centralkommitté
bestående av finansmän och politiker, så närmar man sig situationen
i södra Finland detta femte världskrigsår.
Detta om den röda armbindelns folk. Sedan blir det än mer
komplicerat. Den vita armbindeln var ju inte bara samhällselitens symbol, utan
också de österbottniska böndernas. Därför kan egentligen
ingenting uteslutas när det gäller hur kommande generationer kommer att
se på 1918. Vitt stod också för uppror och folklighet, och
här finns nog förklaringarna, både till inbördeskrigets
oerhörda brutalitet, och till att arvet från 1918 fortfarande är
så känsligt. Människor på båda sidor slogs hjältemodigt
för höga ideal och mot missförhållanden. Nöden och det
flerdimensionella förtrycket bidrog till många grymheter.
Att de röda krigsförbrytarna straffades oerhört hårt,
tillsammans med många oskyldiga, medan de vita krigsförbrytarna inte bara
undgått rättsliga följder, utan också hyllats som hjältar
tillsammans med de vita som inte deltog i massmorden, har skapat en berättigad
misstro mot hela det finska rättssamhället. Här måste Finland
göra upp med sitt förflutna på samma sätt som Ryssland gjort
upp med bolsjevismen och Stalinterrorn. Möjligen har något börjat
hända i Finland de senaste åren, och det är i så fall utmärkt.
Historien ägs varken av överklassen, medelklassen eller arbetarklassen,
utan av hela folket, det är en sanning som måste gälla för både
Ryssland och Finland.
I våra dagar, präglade av stark fosterländskhet, attraherar
den andra, mer borgerliga inbördeskrigsdimensionen allra mest: de röda
som landsförrädare, de vita som nationens frihetskämpar mot främmande
makt snarare än som överklassens värn mot arbetarna. Denna dimension
fanns verkligen 1918, och den var viktig, kanske till och med avgörande, för
krigsutgången. Man kan kalla den den patriotiskt antiryska dimensionen. Den
präglades av avsky för den gamla ockupationsmakten, som varit just en ockupationsmakt
fram till några veckor tidigare, det vill säga den 6 december 1917. Ryssen
stod ännu 1918 på finsk jord, och han bar vapen. Här finns, möjligen,
en parallell till våra dagars EU-motstånd: det federala systemet står
redan på finsk - och svensk - jord, och bär vapen såtillvida att
det är mycket, mycket mäktigt.
En tredje dimension av finska inbördeskriget, åter en rödare
sådan och inte helt utan nationella förtecken, kan eventuellt också
skönjas: de finska rödas kamp mot tyskarna, med vilka den borgerliga senaten
samarbetar. Här dyker möjligen också den nyss nämnda dagspolitiska
frågan upp, frågan som väcker så stor bitterhet och så
oförsonliga åsikter: nordiska självständighetstankar kontra
euro-federalismen. I bakgrunden finns förstås också NATO-debatten,
och debatten om flykting- och biståndspolitiken. Sammantaget skulle man kunna
göra det konstaterandet, att åtminstone på den borgerliga sidan
har ganska litet förändrats sedan 1918 när det gäller lojaliteter
över nationsgränserna. Arbetarrörelsen ger mer ett intryck av ständig
nyckfullhet och oregerlighet.
Etablissemanget hade rätt 1918, när det hävdade att självständigheten
var livsviktig, och att Sovjetunionen skulle utvecklas till något fasansfullt.
Har etablissemanget rätt idag i sin tro på det federalistiska europasamarbetet?
Det återstår att se. |
