Det var en mörk natt i oktober. Vindjagade moln for snabbt förbi på en himmel med små stjärnbeströdda luckor. Blåsten var så stark att järngrinden utanför Marianne Suominens villa gnisslade och slog oavbrutet.
    Marianne log i sin ensamhet. Hon kände att ett ordentligt oväder var på väg. När ovädret bröt ut, tänkte hon ta en promenad ner till sin sons grav. Kyrkogårdar i höststormars våld var stämningsfulla platser, och om det dessutom kom ett kraftigt skyfall, vågade hon tro att marken skulle öppna sig och bereda en tunnel åt henne till fördömelsens land. Marianne var vidskeplig, men hennes vidskepelse skilde sig från andra människors. Det övernaturliga hon trodde på brukade kasta av sig det omöjligas hämsko och bli verklighet.
    Sonen Benjamin var bara åtta år gammal när han dog. Marianne dyrkade hans gravvård som om den vore en port till en ny värld.
    Marianne bodde bara en halv kilometer från den lilla köpingens kyrkogård. Hon drog på sig en extra tröja, knäppte omsorgsfullt knapparna i regnkappan, låste ytterdörren efter sig och gav sig iväg. Hon följde den folktomma gatan runt hörnet, sneddade genom parken och fortsatte längs en annan tom gata ner mot kyrkan.
    Lille Benjamins död var mycket tragisk. Gossen föll utför ett stup, slog ner i en klipphäll och miste omedelbart livet. Men det riktigt otäcka med Benjamins död var inte sättet han dog på. Den typen av olyckor händer ju ibland, och det är inte mycket man kan göra åt saken, förutom att sätta upp staket. Nej, det otäcka var att hans mamma skrattade när tragedin inträffat, ett sinnessjukt skratt som fått håret att resa sig på vem som helst. Hon trodde inte att han var död. Hennes plågade hjärna sade henne, att pojken blott hade bytt skepnad, att han förflyttat sig från denna världen till en ny tillvaro, i ett dunkelt spöklandskap bortom alla gravar och kyrkogårdar.
    Sina sista sekunder i livet måste Benjamin ha lekt meteor och haft roligt, tänkte hon. Och nu mådde pojken hur bra som helst, ty i det dödsrike Marianne hade uppfunnit, var allting frid och fröjd, trots det ständiga dunklet som rådde där. Landet på andra sidan var evigt sollöst och för alltid utan hopp om återvändo. Men de levande döda ville inte ha solsken, de trivdes verkligen i skymningens och nattens domäner. Hennes älskade Benjamin var lycklig.
    
    Marianne var nu framme vid den rostiga kyrkogårdsgrinden.
    Nattliga besök på kyrkogårdar hörde inte till de äldre köpingbornas favoritsysselsättningar. Marianne var ensam hos förgängelsen denna natt. Ibland brukade osnutna slynglar springa runt bland gravarna om natten, lockade av månen och varulvsmyten, eller i hopp om att få se en gengångare. Men det var nog lika bra att tonåringarna sov i sina sängar den här natten, ty annars hade kanske Marianne strypt någon av dem, som en ren kärlekshandling. Denna världen var ond och sorglig, fylld till brädden med smärta och klagan, men i livet efter detta var allting underbart. Hos gastarna var det ingen som jämrade sig, och ingen behövde gå omkring och vara rädd för att dö.
    Utan att på något sätt utpeka den vansinniga Marianne som skyldig, kan i sammanhanget nämnas att den lilla köpingen hon bodde i var rikskänd för en serie ouppklarade mord.
    De levande är de olyckliga, och de döda är de lyckliga. Så tänkte Marianne formulera sitt valspråk, den dag hon valdes till drottning över Sverige.
    Trädkronorna dansade efter den starka vindens pipa, en hårdför dans som de knappast kunde uppskatta. Det var ovädret som spelade första fiolen denna natt. När Marianne klättrade över grinden började det regna på henne. Gula höstlöv for i virvlar över gravstenarna likt små förmörkade solar. Benjamin ville vakna nere i sin grav, men han kunde inte, ty han var död.
    Gatlyktornas sken nådde en bit in på kyrkogården, men de lyckades inte lysa upp hela det fyrkantiga fältet. Två tredjedelar av de dödas likmonarki låg i becksvart mörker. Marianne trodde att hennes Benjamin var de dödas kronprins.
    Så stod äntligen Marianne vid det döda barnets gravvård. Regnet tilltog i styrka. Marianne lyste med sin ficklampa på markens våta gräs. Hennes regnmössa blåste av hennes huvud och for iväg med vindilen, men hon brydde sig inte om att jaga den.
    Plötsligt hände någonting. Benjamins lik dallrade. Hans hjärna började vibrera av aktivitet och kunde inte längre kallas död. Benjamin andades igen.
    -- Mamma! sade en ynklig liten röst nerifrån graven.
    Gravstenens jämna yta buktades plötsligt inåt, eller tycktes bukta inåt. I håligheterna glimmade två små människoögon. Gravstenen betraktade den skräckslagna kvinnan i den sena natten med blickar fyllda av jämmer och smärtfylld veklagan.
    Men det skulle ju inte finnas smärta och sorg på andra sidan döden.
    Det här var fel. Det stred mot Mariannes egenhändigt påfunna lära. Makterna var henne inte nådiga.
    Ångesten stack sin iskalla metall i Mariannes hjärta. Hennes lille pojke talade nere i graven! Det fanns bara en rimlig förklaring. Benjamin var inget spöke långt borta i gengångarlandet. Han måste ha blivit levande begravd. Där han legat i sin kista, hade han inte varit död, utan skendöd...
    -- Mamma! upprepade den späda pojkrösten. Mamma...kom till mig...kom ner till mig, snälla mamma...det är så ensamt här...jag fryser så.
    Marianne kände sig rädd, så förfärligt rädd.
    -- Varför mördade du mig, mamma? frågade lille Benjamin.
    Nu kunde inte Marianne stå tyst längre. Mot denna fruktansvärda och djupt orättvisa anklagelse måste hon värja sig.
    -- Jag har verkligen inte mördat dig! fräste hon. Hur kan du säga så?
    -- Men du knuffade ju mig, mamma, sade Benjamin förebrående. Jag hade inte trillat nerför stupet om inte du hade knuffat till mig så hårt.
     Marianne beslutade sig muttrande för att gräva fram sin lille pojke. Hon kunde bara inte låta honom tyna bort därnere i barnkistans eviga mörker. Hon började leta efter något att gräva med. Lyckligtvis hittade hon en spade invid kyrkans dystra stenvägg, en spade som någon dödgrävare glömt att låsa in bland de andra verktygen.
    Så började hon gräva. Hon grävde, och grävde, och grävde...
    

    Fyra timmar senare, i gryningen, var Marianne äntligen färdig. Hon bände upp kistlocket. Benjamin levde, men han var så stel och trött att han måste bäras. Marianne bar honom hela vägen hem.
    När Benjamin fått i sig lite varm drickchoklad, kände han sig så kry och stark att han bad mamma att få gå till fots till skolan. Marianne accepterade detta, men hon insisterade på att få följa honom till skolan och hålla honom i handen hela tiden, så att han inte vinglade omkull. Han hade ändå varit svårt skadad, så skadad att läkarna hade dödförklarat honom.
    Marianne och Benjamin gick hand i hand till skolan.
    Marianne såg Benjamin hoppa och skutta och vinka till alla stressade människor de mötte i morgonrusningen. Han tycktes vara fylld av en otrolig energi. Marianne var tillfreds men trött, hon hade ju inte fått sova på hela natten.
    Tänk, att hon hade en så pigg och nyter liten son! En sådan lycka.
    En gammal dam, som inte hade lika bråttom som alla andra, skrek emellertid av fasa. En poliskonstapel fick stoppa kvinnan med det förvildade utseendet, som släpade ett stinkande litet barnlik trottoaren fram.

Alla rysare   Nästa rysare