|
Det
var en mörk natt i oktober. Vindjagade moln for snabbt förbi
på en himmel med små stjärnbeströdda luckor. Blåsten
var så stark att järngrinden utanför Marianne Suominens
villa gnisslade och slog oavbrutet.
Marianne
log i sin ensamhet. Hon kände att ett ordentligt oväder var
på väg. När ovädret bröt ut, tänkte hon
ta en promenad ner till sin sons grav. Kyrkogårdar i höststormars
våld var stämningsfulla platser, och om det dessutom kom
ett kraftigt skyfall, vågade hon tro att marken skulle öppna
sig och bereda en tunnel åt henne till fördömelsens
land. Marianne var vidskeplig, men hennes vidskepelse skilde sig från
andra människors. Det övernaturliga hon trodde på brukade
kasta av sig det omöjligas hämsko och bli verklighet.
Sonen
Benjamin var bara åtta år gammal när han dog. Marianne
dyrkade hans gravvård som om den vore en port till en ny värld.
Marianne
bodde bara en halv kilometer från den lilla köpingens kyrkogård.
Hon drog på sig en extra tröja, knäppte omsorgsfullt
knapparna i regnkappan, låste ytterdörren efter sig och gav
sig iväg. Hon följde den folktomma gatan runt hörnet,
sneddade genom parken och fortsatte längs en annan tom gata ner
mot kyrkan.
Lille
Benjamins död var mycket tragisk. Gossen föll utför ett
stup, slog ner i en klipphäll och miste omedelbart livet. Men det
riktigt otäcka med Benjamins död var inte sättet han
dog på. Den typen av olyckor händer ju ibland, och det är
inte mycket man kan göra åt saken, förutom att sätta
upp staket. Nej, det otäcka var att hans mamma skrattade när
tragedin inträffat, ett sinnessjukt skratt som fått håret
att resa sig på vem som helst. Hon trodde inte att han var död.
Hennes plågade hjärna sade henne, att pojken blott hade bytt
skepnad, att han förflyttat sig från denna världen till
en ny tillvaro, i ett dunkelt spöklandskap bortom alla gravar och
kyrkogårdar.
Sina
sista sekunder i livet måste Benjamin ha lekt meteor och haft
roligt, tänkte hon. Och nu mådde pojken hur bra som helst,
ty i det dödsrike Marianne hade uppfunnit, var allting frid och
fröjd, trots det ständiga dunklet som rådde där.
Landet på andra sidan var evigt sollöst och för alltid
utan hopp om återvändo. Men de levande döda ville inte
ha solsken, de trivdes verkligen i skymningens och nattens domäner.
Hennes älskade Benjamin var lycklig.
Marianne
var nu framme vid den rostiga kyrkogårdsgrinden.
Nattliga
besök på kyrkogårdar hörde inte till de äldre
köpingbornas favoritsysselsättningar. Marianne var ensam hos
förgängelsen denna natt. Ibland brukade osnutna slynglar springa
runt bland gravarna om natten, lockade av månen och varulvsmyten,
eller i hopp om att få se en gengångare. Men det var nog
lika bra att tonåringarna sov i sina sängar den här
natten, ty annars hade kanske Marianne strypt någon av dem, som
en ren kärlekshandling. Denna världen var ond och sorglig,
fylld till brädden med smärta och klagan, men i livet efter
detta var allting underbart. Hos gastarna var det ingen som jämrade
sig, och ingen behövde gå omkring och vara rädd för
att dö.
Utan
att på något sätt utpeka den vansinniga Marianne som
skyldig, kan i sammanhanget nämnas att den lilla köpingen
hon bodde i var rikskänd för en serie ouppklarade mord.
De
levande är de olyckliga, och de döda är de lyckliga.
Så tänkte Marianne formulera sitt valspråk, den dag
hon valdes till drottning över Sverige.
Trädkronorna
dansade efter den starka vindens pipa, en hårdför dans som
de knappast kunde uppskatta. Det var ovädret som spelade första
fiolen denna natt. När Marianne klättrade över grinden
började det regna på henne. Gula höstlöv for i
virvlar över gravstenarna likt små förmörkade solar.
Benjamin ville vakna nere i sin grav, men han kunde inte, ty han var
död.
Gatlyktornas
sken nådde en bit in på kyrkogården, men de lyckades
inte lysa upp hela det fyrkantiga fältet. Två tredjedelar
av de dödas likmonarki låg i becksvart mörker. Marianne
trodde att hennes Benjamin var de dödas kronprins.
Så
stod äntligen Marianne vid det döda barnets gravvård.
Regnet tilltog i styrka. Marianne lyste med sin ficklampa på markens
våta gräs. Hennes regnmössa blåste av hennes huvud
och for iväg med vindilen, men hon brydde sig inte om att jaga
den.
Plötsligt
hände någonting. Benjamins lik dallrade. Hans hjärna
började vibrera av aktivitet och kunde inte längre kallas
död. Benjamin andades igen.
--
Mamma! sade en ynklig liten röst nerifrån graven.
Gravstenens
jämna yta buktades plötsligt inåt, eller tycktes bukta
inåt. I håligheterna glimmade två små människoögon.
Gravstenen betraktade den skräckslagna kvinnan i den sena natten
med blickar fyllda av jämmer och smärtfylld veklagan.
Men
det skulle ju inte finnas smärta och sorg på andra sidan
döden.
Det
här var fel. Det stred mot Mariannes egenhändigt påfunna
lära. Makterna var henne inte nådiga.
Ångesten
stack sin iskalla metall i Mariannes hjärta. Hennes lille pojke
talade nere i graven! Det fanns bara en rimlig förklaring. Benjamin
var inget spöke långt borta i gengångarlandet. Han
måste ha blivit levande begravd. Där han legat i sin kista,
hade han inte varit död, utan skendöd...
--
Mamma! upprepade den späda pojkrösten. Mamma...kom till mig...kom
ner till mig, snälla mamma...det är så ensamt här...jag
fryser så.
Marianne
kände sig rädd, så förfärligt rädd.
--
Varför mördade du mig, mamma? frågade lille Benjamin.
Nu
kunde inte Marianne stå tyst längre. Mot denna fruktansvärda
och djupt orättvisa anklagelse måste hon värja sig.
--
Jag har verkligen inte mördat dig! fräste hon. Hur kan du
säga så?
--
Men du knuffade ju mig, mamma, sade Benjamin förebrående.
Jag hade inte trillat nerför stupet om inte du hade knuffat till
mig så hårt.
Marianne beslutade sig muttrande för att gräva fram sin lille
pojke. Hon kunde bara inte låta honom tyna bort därnere i
barnkistans eviga mörker. Hon började leta efter något
att gräva med. Lyckligtvis hittade hon en spade invid kyrkans dystra
stenvägg, en spade som någon dödgrävare glömt
att låsa in bland de andra verktygen.
Så
började hon gräva. Hon grävde, och grävde, och grävde...
|
