En alldeles ny uppfostringsmetodRysare av David Palme |
Det var något
som var skumt med den nye vikarien. Han verkade vara så finurlig
och säker, för att inte säga stöddig. Han inbillade
sig visst att han skulle klara av klass 8 C. Rektorn skrattade. Det var
nog bäst att genast låta honom gå en rond mot de tonåriga
odjuren i denna klass, innan han hann göra sig illusioner om att
denna skola var en fungerande skola. Rektor Granrud lyfte sin nalle, tryckte numret till den nye vikarien och befallde honom att komma upp till rektorns rum. Sextio sekunder senare stod vikarierande läraren Nils Andersson i stram givakt framför rektorn. Han åbäkade sig och gjorde honnör. Rektorn log hånfullt. Vilken tok han var, denne Nils. Göra honnör. Maken till löjlig högstadievikarie hade väl världen aldrig skådat. En dåre och ett fån är du! tänkte rektorn. Men nu ska du minsann få smaka på 8 C. Efter tio minuter hos dem tror jag inte att du vill stanna kvar här på skolan. De kräken kommer göra mos av dig. -- Vi har en klass som saknar lärare för tillfället, och det är 8 C, sade rektorn. Du behöver inte vara orolig, 8 C är en mycket snäll och skötsam klass. Jag skulle vilja be dig undervisa i matematik och svenska före rasten, och efter rasten i engelska och samhällskunskap. -- Så gärna, rektorn! sade Nils och visade ett vidrigt smil, som röjde åtskilliga gula och fula tänder. -- Jo, och så var det en sak till! sade rektorn. Jag skojade faktiskt nyss, när jag sade att 8 C var en snäll klass. De slynglarna är de mest kriminella och våldsamma ungdomar som överhuvudtaget finns i Stockholm. Helst borde du ha en kulspruta och en lejontämjarstol innan du ens går i närheten av dem. De är fullständigt galna. Vill du fortfarande göra ett försök? -- Javisst! sade Nils. Jag gillar att handskas med stökiga ungdomar. Jag var själv inte precis någon ängel, när jag var i deras ålder. Vi ska nog ha det riktigt trevligt tillsammans, klassen och jag! -- Skyll dig själv. Nu har jag varnat dig. Första hjälpen finns i lärarrummet, om det skulle behövas. -- Ingen fara. Jag vet hur de ska tas. Nils lämnade rektorns rum och begav sig till det klassrum, där 8 C väntade. Två lektionstimmar senare var det rast. Nils passade på att gå upp till rektorn för att avlägga rapport om den rådande situationen. -- Jag måste säga att jag är positivt överraskad! sade rektor Granrud. Du ser frisk ut och verkar må bra. -- Ja men självklart! sade Nils förvånat. Varför skulle jag inte må bra? -- Alla vikarier har inte mått bra, efter en batalj med denna klass! Jag glömde säga förut att deras ordinarie lärare är död. Han dog nyligen i en hjärtattack. -- Jaså, jaha minsann. Men jag hade inte tänkt kila vidare. Oj, nu ser jag att det är dags igen, rasten är redan slut. Det är bäst att jag kilar vidare ner till mina rara små elever. Rektorn såg Nils försvinna ut genom dörren. Han kliade sig fundersamt i huvudet. Det här begrep han inte. Vad hade hänt? Hade Nils gett busarna sömnmedel? Eller hade han bjudit dem på starköl? En möjlighet var förstås att han undervisat dem i sexualkunskap i form av en porrfilm. Det fanns teveapparat och videobandspelare i klassrummet bredvid. På något sätt hade Nils lyckats med bedriften att bli populär bland kräken. I annat fall hade de misshandlat honom vid det här laget. På frukostrasten kom Nils åter upp till rektorn. Nils var fortfarande på ett strålande humör, han verkade må hur bra som helst. Men nu började rektorn ana oråd. Här låg en hund begraven, och kanske nitton skolelever också. Här var det något som inte stod riktigt rätt till. Rektorn undrade om han borde larma polisen. Han hade en otäckt känsla av att Nils hade gjort något olagligt, och kanske rentav begått ett mycket allvarligt brott...... Det var något med Nils, som inte stämde. Han verkade så skum och mörk i blicken. Ja, han såg faktiskt ut som en riktig psykopattyp. Visserligen hade väl dessa vederstyggliga åttaklassare gjort sig förtjänta av tuffa tag, men...... Här hade det hänt något kusligt. Rektor Granrud beslöt att genast besöka det aktuella klassrummet, trots hälsoriskerna. Han drog åt slipsen och gick. När rektorn närmade sig klassrummet, började han känna sig riktigt olustig. Han hörde Nils gnola och nynna, men i övrigt härskade tystnaden. Gnolandet och nynnandet hade en otrevlig klang av sinnessjukdom. -- Nils! ropade rektorn upprört. Nils! Vad har du gjort? Vad är det som har hänt? Springande tog han sig sista biten till klassrummet. I klassrummet var Nils ensam, så när som på två flickor, som båda hörde till den odrägliga klassen. Samtliga pojkar var spårlöst försvunna. I flickornas ögon kunde rektorn utläsa den yttersta fasa och ångest. -- Nå! skrek rektorn. Du lät dem alltså gå hem! Du har valt att missköta din ansvarsfulla uppgift som vikarie för klass 8 C! -- Inte alls, min käre rektor! sjöng Nils. Ingen har fått tillåtelse att gå, och ingen har heller gått. -- Men klassrummet är ju tomt! skrek rektorn. Här sitter ju bara två jäntor! -- Pojkarna är också här, sade Nils lugnt. Rektorn gick fram till flickorna. Under normala omständigheter var dessa brutala tonårsflickor sannerligen inte Guds bästa barn. Men idag hade hånet och föraktet försvunnit ur deras anletsdrag. Idag var de bleka och vita som gengångare. De var som besatta av skräck och fruktan. Fruktan för vad? Rektorn kände att han måste få veta. -- Ann! Gunilla! Vet ni vart era klasskamrater har tagit vägen? Ann tittade förskräckt på Nils. Hennes blick verkade vädjande och bedjande. Gunilla, som var hårdrockare och ansågs hemsk, började gråta, kanske för första gången i sitt liv. -- Får jag berätta det? sade slutligen Ann. Nils tvekade en lång stund. Därpå sade han: -- Ja, lilla vän. Du får säga det. Jag kan ändå inte dölja det. Snart vet hela världen om vad jag har gjort. -- Rektorn! sade Ann. Vikarien har låst in alla pojkarna! Det var bara vi två som slapp, alla andra är inlåsta. -- Var är de inlåsta? frågade rektorn med en allvarlig min i ansiktet. -- De är inlåsta i datorn, sade Ann. Och jag är rädd att de aldrig mer kan komma ut! Rektor Granrud lade märke till att en dator av märket Macintosh hade placerats på katedern. Datorn var avstängd. Den svarta bildskärmen var vänd mot de tomma bänkraderna. -- Nu får du förklara det här, Nils, för helvete! svor rektorn. Var är ligistpojkarna? -- De är i datorn, käre rektor! sjöng Nils. För övrigt tycker jag att rektorn nog borde vara en liten smula vänligare och artigare mot mig. Annars kanske jag får lust att stänga in också rektorn. Rektor Granrud muttrade något ohörbart. Sedan sade han: -- Nåväl, jag kan försöka vara vänligare. Har jag din tillåtelse att trycka på datorns strömbrytare, så att jag kan undersöka det här lite närmare? Nils nickade. -- Du har min tillåtelse. Rektorn drog fram en stol, slog sig ner vid katedern och tryckte på strömbrytaren. Den svarta skärmen färgades ljusblå. I samma ögonblick hördes rop på hjälp, inifrån datorn. En underbar grafik ritades upp. Rektorn såg ett grönt landskap med träd och stugor, och i bakgrunden höga molninsvepta berg. På de gröna ängsmarkerna rusade små figurer omkring. Figurernas kroppar var typiska för spelprogram, orealistiska och komiska. Men deras huvuden och ansikten...... ......figurernas huvuden och ansikten var uppritade i mycket detaljerad och fin grafik. Ansiktena var faktiskt perfekta avbildningar av de bråkiga pojkarnas ansikten. Och antalet figurer som skuttade omkring och hoppade inne i datalandet stämde exakt med antalet försvunna elever. Rösterna inifrån datorn var pipiga och svaga. -- Fan ta den jäveln! skrek en figur i spelprogrammet. Släpp ut oss från det här jävla skithålet, släpp ut oss din jävel! Rektorn greps av yrsel. Han trodde att han höll på att svimma. -- Hur är detta.... ....möjligt? lyckades han få fram. Hur? Du har mördat alla dina elever! Du har mördat dem! Du har gjort dem till något annat än människor av kött och blod! -- Just så, rektorn! kvittrade Nils. -- Du är ingen högstadievikarie! Du är nån slags grym vetenskapsman! -- Just så. -- Går det att få ut eleverna ur datorn? Jag menar, är de döda för alltid, eller kan de bli människor igen? -- De är inte alls döda. Hör du inte hur de ropar på hjälp? Man kan inte skrika på hjälp om man är död. -- Se till att få ut dem! bad rektorn. Det här är ett brott! Gör eleverna till människor igen! -- Det får rektorn själv göra. Jag vill helst vara hundra mil härifrån när slynglarna återvänder. Nils tog fram en liten röd apparat ur sin byxficka. Apparaten var en slags fjärrkontroll, som hörde till datorn. Det fanns ett tiotal knappar på fjärrkontrollen. Nils förklarade för rektorn, att han skulle använda den stora gula knappen. Då blev pojkarna i dataspelet åter människor av kött och blod. -- Men tryck inte på den gula knappen förrän om fem minuter! bad Nils. Jag vill hinna sätta mig i säkerhet först. Det är min rättighet, tycker inte rektorn det? Nils räckte fjärrkontrollen till rektorn och lämnade sedan klassrummet och skolan i den största hast. Fem minuter senare tryckte rektorn på den gula knappen. Men den gula knappen fungerade inte. Och Nils kom aldrig någonsin tillbaka. Han var försvunnen någonstans i eller utanför världen. Dagar och veckor gick. Månader och år gick. Hundratals datatekniker och vetenskapsmän kom till skolan och kämpade för att befria de arma eleverna. Men alla ansträngningar var förgäves. Föräldrar, syskon och vänner till de instängda ungdomarna började besöka klassrummet regelbundet. Journalister och reportrar i tusental kom. Ja, det var många människor som kom till datorn. Men ingen människa kom någonsin ur den. |