Vår tids hjältar

 

 

Ett galleri av hjältebilder
Vår tids hjältar

Av Sven Ulric Palme

Hjältedyrkan och vardaglig realism har avlöst varandra genom tiderna. Efter högmedeltidens heroiska riddarkult följde en reaktion med den borgerligt realistiska riktningen under senmedeltiden. I vårt land föregreps denna realism efter en kontinental förebild i 1300-talets Alexanderdikt:

            Vad vann Didrik av Bern och Parsifal?

            Herr Gavian och Hector hör till deras tal.
            De fingo ett dråpslag och gingo att sova.
            Litet vill jag dylik seger lova.

 
Bild av Sven Ulric Palme
Sven Ulric Palme har gjort sig känd som hjältarnas och hjältedyrkans fiende nummer ett. I denna uppsats, skriven 1952, analyserar han hur hjältar uppstår utgående från samtiden när uppsatsen skrevs. Sven Ulric Palme var professor i Historia vid Stockholms Universitet 1963-1977. Han har gjort sig känd om en avslöjare av att sanningen om historiens hjältekonungar inte alltid var så vacker.

   

Efter den karolinska tidens hjältedyrkan, vars sista överspända resultat var Sinclairsvisan och 1740-talets olyckliga ryska krig, följde Bellmans realism med suphjältar och slagsmålsbröder i gränd och på krog. Men efter romantiken har det inte följt en lika dråplig reaktion på just den punkten. Orsaken kan knappast vara mer än en. Romantiken födde den historiska hjältedyrkan, och denna har levat kvar tämligen oberoende av opinionens svängningar. Den har levat kvar först och främst som nationellt politisk och historiskt vetenskaplig slentrian. Naturligtvis har det förekommit gensagor. Harald Hjärnes skepticism gjorde visserligen halt inför Karl XII men den verkade fullt ut när det gällde Karl XI eller Gustav II Adolf, Karl IX eller Gustav Vasa. Och den blev aldrig tongivande. Den historiska vetenskapen i detta land har under värt århundrade firat orgier i hjältedyrkan.

      Men historien har inte varit ensam om att skapa hjältar och ge näring åt hjältedyrkan under de sista hundra åren. Liberalismen har sin skuld. Dess starka betoning av personligheten, av det egenartade och särpräglade, har eggat människornas intresse för den enskilda människan i det förflutna med undanskjutande av det kollektiva -- och likaså i nuet. Den sociala och ekonomiska utvecklingen under 1800-talet har hjälpt till. Före skiftet och näringsfriheten var människan självklart inordnad i ett kollektiv, i byn, i bygden, i skrået, i stadsmenigheten. Byarnas sprängning, utvandringen från bygden, skrånas upphävande och upphävandet av städernas särställning -- allt ledde till en försvagning av de kollektiva förbindelserna. Trots fackföreningar, fackklubbar, idrottsföreningar, bygdeföreningar, religiösa grupprörelser har det gått trögt att återigen ordna in människan i kollektivet. Den moderna människan slits alltid mellan flera kollektiv och bar redan därför svårt att helt gå upp i gruppen. Och den ideologiska eftersläpningen från liberalismens samhälle kommer henne att protestera och att söka fly undan och ofta att söka sin trygghet just i hjältedyrkan.

 
 

      Men historien har inte varit ensam om att skapa hjältar och ge näring åt hjältedyrkan under de sista hundra åren. Liberalismen har sin skuld. Dess starka betoning av personligheten, av det egenartade och särpräglade, har eggat människornas intresse för den enskilda människan i det förflutna med undanskjutande av det kollektiva -- och likaså i nuet. Den sociala och ekonomiska utvecklingen under 1800-talet har hjälpt till. Före skiftet och näringsfriheten var människan självklart inordnad i ett kollektiv, i byn, i bygden, i skrået, i stadsmenigheten. Byarnas sprängning, utvandringen från bygden, skrånas upphävande och upphävandet av städernas särställning -- allt ledde till en försvagning av de kollektiva förbindelserna. Trots fackföreningar, fackklubbar, idrottsföreningar, bygdeföreningar, religiösa grupprörelser har det gått trögt att återigen ordna in människan i kollektivet. Den moderna människan slits alltid mellan flera kollektiv och bar redan därför svårt att helt gå upp i gruppen. Och den ideologiska eftersläpningen från liberalismens samhälle kommer henne att protestera och att söka fly undan och ofta att söka sin trygghet just i hjältedyrkan.
      Det är alldeles tydligt att gruppernas upplösning tjänat till att stegra hjältedyrkan i tiden. Identifieringen med en heroisk förebild har varit ett botemedel mot oro och ångest. I en tid då den personliga framgången blivit en avgud har hjältedyrkan erbjudit tröst åt alla dem, som inte lyckats eller inte lyckats fullt ut. Företeelsen är allmän -- - man kan snarast säga, att den är mindre utpräglad hos oss i Sverige än i många andra länder, därför att kollektivens sprängning hos oss skedde långsammare och därför att folkvandringarna hos oss skedde inom ett mindre område. Man behöver bara jämföra med Amerika! Så har också Amerika blivit inte bara den ohämmade individualismens utan också den hämningslösa hjältekultens förlovade land.
      Det är ganska naturligt att amerikanska vetenskapsmän har börjat syssla med hjältekultens förutsättningar och särskilda spelregler. De har gjort försök att systematisera de moderna hjältarna, sammanföra dem i grupper och studera hur de blivit hjältar -- - alltså inte hjältar i verkligheten utan hjältar i mera speciell mening, hjältar inför folket. De amerikanska sociologerna har därvid gått samma vägar som de kritiska historikerna före dem. Också de har vid studiet av hjältedyrkans alla källskrifter, från helgonlegender till moderna politiska program, gjort systematiska iakttagelser, återfunnit stereotypa drag i de heroiska porträtten, försökt att tränga bakom dem till de verkliga människorna; det är just där gränsen går mellan traditionalister och kritiker i vår moderna historiska vetenskap.
       De moderna hjältarna uppstår i sådana miljöer som av olika skäl särskilt tilldrar sig allmän uppmärksamhet, där saker händer dramatiskt och samtidigt allmänmänskligt intressant -- på idrottsplatsen, i ringen, på scenen, framför kameran, i presidentpalats och vid stormaktsförhandlingar mellan mäktiga statsledare, till sist också på slagfältet. Hjältarna är av många typer -- där är den erövrande hjälten, där är Cinderellan-Askungen, där är den kvickhuvade hjälten, där är välgöraren, där är martyren. Hjälten-erövraren är mannen i en roll, som kräver övermänskliga krafter. Förr hette de Beowulf och Siegfried. Nu heter de Jack Dempsey och Gunder Hägg; Rommel och Montgomery.

Charles Lindberg framför sitt flygplan
Charles Lindbergh vann på en natt evigt hjälterykte.

Al Capone
Al Capone
En särskild kategori med stark lockelse på hjältedyrkarna är Cinderellan-Askungen, mannen som ung och oerfaren och otippad vinner en överraskande seger. Det räcker med ett namn: Charles Lindbergh, som på en natt vann evigt världsrykte, när han otippad och ensam flög över Atlanten. Det hör med i Cinderella-typen, att folkhjälten i Amerika skall vara fattig pojke och slå sig fram själv. Den knipsluge hjälten spelar en särskilt viktig roll i amerikansk politik. Abraham Lincoln var en av dem, om Truman hade någon chans till hjältegloria så var det i den branschen, Eisenhower fyller alla anspråk på en hjälte, uppstigen ur de anonyma djupen. Den välgörande hjälten hör till de klassiska. I vår tid är han inte mindre vanlig -- man kan erinra om Al Capone. Martyrerna är inte endast gångbara, de är nödvändiga i dagens politik. Finns det inga, måste man skapa dem, såsom Hitler gjorde med Horst Wessel.

Bild av Winston ChurchillChurchills cigarr...
Martyrdraget är påfallande hos Winston Churchills nyare levnadstecknare, men det har en särprägel: man kunde kalla det Kassandra-draget. Churchill var den framåtblickande, den vidsynte, vars varningar och råd blev föraktade.
      Mellan hjältetyperna finns det gott om variationer och kombinationer. En amerikansk valmakare, som vill göra sin kandidat heroisk, eller den europeiske partiledaren med samma ambitioner, har mycket att välja på. Någonstans inom detta typgalleri hamnar de ändå. Men det räcker inte. Det måste också vara färg i bilden, färg genom personliga excentriciteter, som gör hjälten lätt att urskilja och omöjlig att glömma -- det kan vara särskilda tricks i attribut eller klädedräkt, Churchills cigarr och Edens hatt, Briands mustasch och Hitlers regnrock, Stalins pipa eller Pattons pärlbesatta pistolkolvar.
Bild av Briand
Briands mustach...

      Detta är yttre kännetecken, men de är viktiga. Själva personligheten betyder mindre. Det är rollen, uppdraget, typen, som skapar hjälten, inte hans personlighet. Också de mest välkända, oftast omtalade, ständigt fotograferade moderna hjältarna är många gånger personligen endast litet kända av sina dyrkare. Man dyrkar typen, inte personen. Det behövs avstånd för att bygga upp en hjälte. Ingen är en hjälte inför sin kammartjänare. Det krävs visserligen också vardagliga och personliga drag, men dessa behöver inte vara sanna, ja, de kan knappast vara det. Men de måste vara banala och gripande.
Bild av Eisenhower
...Eisenhowers grin
 De personliga drag, som betyder mest, hör till det rent yttre. När man ville operera Jack Dempseys blomkålsöron för att han skulle in vid filmen, reste sig en opinionsstorm bland hans dyrkare av bägge könen. Den råa styrkan, boxartekniken och öronen var de enda personliga dragen hos denne hjälte. General Pershing, amerikansk befälhavare i första världskriget, var en huggvärja utan alla påfallande personliga drag, utan färg, men blev ändå en av de mest dyrkade hjältarna i vår tid. Eisenhower har sitt breda grin, Monty sin mössa och sin dress men allt detta är inte särskilt personligt.
Bild av Monty
...och Montys mössa
      Och ändå ser det ut att vara omöjligt att överlagt skapa en modern hjälte. Det räcker inte bara med publicitet, inte bara med skickligt upplagd propaganda. Fallet Lindbergh, kanske det mest intressanta av alla, är just ett spontant fall. Det är inte bara så att människorna behöver sina hjältar. Till stor del skapar de dem också själva. Men när hjältekulten väl har börjat, kan man gripa in och dirigera den, stegra den och utnyttja den. I vartdera fallet är det fråga om verklighetsförfalskning.
      De moderna hjältarna, vare sig de är fotbollsspelare eller boxare, krigsherrar eller presidenter, fyller bara en del av samtidens behov av hjältekult. Utan historiens alla hjältar skulle de komma till korta. Och inte nog med det: sin uppfostran till hjältedyrkan får nutidens människor genom skolans historieundervisning och genom allt det stoff av historiskt innehåll som dagspress och veckopress, film och skönlitteratur i ett aldrig sinande, tvärtom ständigt stegrat flöde sänder ut till en oavbrutet vidgad läsekrets.
      Historiens hjältar har allt det som gör dem ägnade att ta emot dyrkan av de oeftertänksamma. De befinner sig på tryggt avstånd, och vi ser dem i en försonande skymning, där vår fantasi kan spela fritt. Den hemliga längtan efter bombasmer, som döljs under vardagens understatements, kan söka tillfredsställelse i en drömd värld, där pukor och trumpeter hör hemma. De namnlösa katakomberna ger en så effektfull bakgrund åt historiens hjältar, och det älskar vi som också är namnlösa i de ännu större katakombernas tidevarv.
      Därför måste man, ställd inför problemet om den moderna hjältekultens ursprung och drivkrafter, ständigt söka sig tillbaks till historien, och inte bara till dess hjältar utan också till dess stora och små kollektiv, sociala klasser och grupper, skrån och bysamfälligheter. Ty vid sidan av allt historien kan lära ut om hjältedyrkans själva funktion, öppnar historien vägen till den alltid lika brännande frågan om vad den enskilda insatsen över huvud taget betytt i historien och betyder nu -- - det enskilda verk, som hjältar och stackare gjort, var efter sin art, och som alltid måste ställas upp till jämförelse med de stora gruppernas, folkens och klassernas, ofta nog mera svårgripbara insatser.
      Och till sist räcker inte heller det. Man måste också fråga efter de villkor som i skilda tider -- och i vår egen tid -- gällt för den enskildes insats. Vilka möjligheter hade våra hjältar, och har de i dag, att utföra en särpräglad och verkligen betydelsefull gärning. Skapade de någonsin själva dessa möjligheter? Hurdana var deras redskap? Kunde de själva välja dem?

 
 

Detta är första kapitlet ur boken "Vår tids hjältar" av Sven Ulric Palme, som kom ut 1953 på LTs bokförlag.

Tillbaka till sidans början    Andra ur släkten Palme