Svartsoppa med kråsRysare av David Palme |
| Tage
skulle träffa sin änglaljuva flickvän Anni nästa dag,
och därför var det kanske inte helt lämpligt att han satt
och söp. Det var ett gissel att det var så svårt att
få bort den eländiga lukten av etanol efter en redig brännvinsafton,
ett rent förbannat gissel som ställt till det för många
oskyldiga män. Men det verkliga problemet hade förstås
inte med lukten att göra, utan med kvinnornas förskräckliga
psyken. Fan själv måste ha ordnat så att fruntimmer gjorde
slut så fort pojkvännen luktade sprit. -- Nej, för fasiken, jämrade sig Tage, medan han fyllnade till framför sina reimersholmsnubbar. Den helvetes jädra kvinnofrigörelsen borde aldrig ha fått inträffa. Livet skulle vara så oändligt mycket lättare att leva om vi karlar hade haft lite mer makt över dem. Nu trodde inte Tage att Anni skulle göra slut, även om hon upptäckte att han drack ibland. Anni var ju en så snäll och fin flicka. Hon var som danad av de renaste värmländska älvisar, en ursvensk tärna, en älva framsprungen ur månförsilvring och glödhet snö. Säkerligen skulle hon förbli honom trogen så länge de två fick leva. Helt säker var Tage emellertid inte. Därför stacks han av små sting av ångest denna nattsvarta novemberafton. Han satt i sin sparsamt möblerade tvårumslägenhet på Hornsgatan och tittade med sorgsen blick ut i tomheten. Fjärran stjärnor glimmade isigt över Stockholms miljoner lyktor. Otaliga människor i storstaden sov redan, och drömde de mest skiftande drömmar. Utan att veta om det skapade de hela kungariken av surrealistisk overklighet, kungariken som gick under i samma ögonblick som de vaknade. Flertalet stockholmare satt hemma i håglöshet och såg på teve. Men från Zinkensdamms idrottsplats hördes stundom vilda glädjeyttringar, skrik som nådde ända in i mången södermalmsk lägenhet. Där spelade Hammarby bandy mot Edsbyn inför grönvita fans med sprakande bengaliska eldar. Tage hade emellertid aldrig haft en tanke på att gå dit, eftersom han var skåning, och som sådan föga mer bandyintresserad än en marsmänniska. Egentligen var det ett misstag att han hamnat i Stockholm. Stockholm var en bedrövlig stad att leva i för en glad skånepåg som han. Här fanns inga gäss och inga bondgårdar, och det var nästan lika långt till Köpenhamn som till Vladivostok. O nej, den skånska hembygden var överlägsen alla andra trakter. Men å andra sidan var det i Stockholm som han träffade Anni. Nu var Tage så full, att hela hans lägenhet begynte snurra, som hade den varit en gigantisk centrifug, nerfallen från själva himmelriket till en ensam skåning i Stockholm. Han var ensam i kväll, men han skulle inte vara det i morgon. Då kom Anni på besök, hon kom med tåget från sitt föräldrahem i Värmland. Aldrig förr i Göta och Svea rikes historia trodde Tage att en så förtrollad och fuktig kärlek flammat upp mellan en skåning och en värmländska. Förargligt bara att deras kärlek knoppat och spirat i Stockholm, denna fåniga och... hick... knäppa stad. Tage dråsade omkull i sin himmelssäng, i det att han var nära att råka riva ner hela sänghimlen. Inom kort snarkade han lika duktigt som en gris i en skånsk svinstia. Så grydde en ny dag. Tage vaknade med en dunkande huvudvärk, en värk som dock mildrades av några tiotal glas belgiskt körbärsöl, som han hittade längst in i kylskåpet. Körbärsöl, körbärsbärs...det var en skaplig dryck nu när brännvinet var slut. Men herre och himmel och satan anamma! Nu var det blott en timme kvar tills tåget med Anni rullade in på Stockholms central. Vad skulle nu ske, om hon upptäckte att det inte bara luktade alkohol om Tage, utan att han också var full? Det fullkomligt ångade av brännvin ur hans arma mun, trots att hela natten gått sedan han svalde den sista klunken eldvatten. -- Förbaskade körbärsbärs! muttrade han på skånska. Tage duschade och borstade tänderna i rasande fart, och sedan gurglade han sig och sköljde munnen en andra gång, och en tredje. Därpå bar det iväg ner till Zinkensdamms tunnelbanestation, för vidare färd till T-centralen. Det var lördagen den 11 november, en härlig dag och en ledig dag, men också en rysligt farlig dag. För gässen fanns emellertid intet mer att ängslas över, ty de var redan döda. Detta var den svenskaste av alla dagar på året, och framförallt den skånskaste. Det var gamle kung Gustaf VI Adolfs födelsedag, kungen som svensken flaggade för i fornstora dar, då raggarbilar ännu rullade på vägarna. Och det var dagen då Skånes bondebefolkning sedan urminnes tider firat Mårten Gås. Höstslakten var avslutad, och på de skånska gårdarna och värdshusen vankades det svartsoppa med krås, underbar gås och slutligen äppelkaka, bakad på de finaste äpplena i hela världen, äpplen som mognat på fagra österlenska äppelträd under den vajande flaggan med gult kors på röd botten. Tage hade oroat sig alldeles i onödan. Anni hade druckit starköl på tåget och var själv lite lullig. Således kunde hon inte gärna förebrå Tage för något. Så snart deras blickar möttes på perrongen var det som om själva luften fylldes av kyssar. Hennes bruna hår, hennes mjuka mörkröda läppar och hennes fina lilla näsa...det var så underbart att se henne. Tage och Anni föll i varandras armar, och genast alstrades den rödaste kärlek, len som vildhonung i en herdinneskog. Tage erfor att han var så kär, att han hade kunnat älska med sin duva nu, omedelbart, mitt på perrongen inför tusentals förskräckta resenärers blickar. Anni hade en kasse med sig. Den kassen innehöll matingredienser, och därtill en mycket speciell kokbok. Det bådade verkligen gott. -- Å, min duva, min älva, min ängel, utbrast Tage ett par timmar senare där han satt och inandades de ljuvligaste dofter. Anni stod vid spisen och kokade...minsann, minsann, hade hon inte tänkt på allt...hon kokade svartsoppa, med krås och gås! Hon hade inte glömt att var skåning ville ha en gåsafest den 11 november varje år. Så serverade hon svartsoppan, med gåsleverkorv och annat krås. Alltsammans var som en dröm... han var så kär i henne, så gränslöst kär. Om en gång ifrån Värmland, du tager dig en mö...så får du din svartsoppa med krås, du glada skåning. Men det händer ibland, att de ljuvaste drömmar plötsligt förvandlas till fasansfulla mardrömmar. -- Det här var min själ den goaste svartsoppa jag ätit i hela mitt liv, sade Tage när kråset var smörjt. Var hittade du receptet nånstans? Anni log hemlighetsfullt. Men hennes vackra leende var inte vänligt. Hela hennes ansikte hade fått ett ondskefullt drag. I hennes blodsprängda ögon anade Tage hemska hemligheter. Så särade hon på sina läppar och visade huggtänder som på en vampyr... På bordet bredvid sopptallriken låg en bok, med den bisarra titeln: De djävulsdyrkande häxornas kokbok för en mänskligare kost. Tage började bläddra, vit i ansiktet av skräck. Tämligen snart hittade han receptet han sökte. Det var ett recept på skånsk svartsoppa, där gåsblodet ersatts med människoblod. I övrigt hade soppan de ingredienser och den smaksättning som traditionen påbjöd. Tage kastade sig på kylskåpet för att få ytterligare bevis. Det var en hemsk syn som mötte honom. Huvud efter huvud stod uppradat i Tages kylskåp, döda människors huvuden. Han hade inte märkt det förut, men nu såg han att hela köksgolvet var en intorkad sjö av levrat blod, som droppat ur kylskåpet. Med ett halvkvävt skrik vaknade Tage upp ur sin ohyggliga mardröm. Klockan var halv elva på förmiddagen, och det var lördag. Tage hade svår huvudvärk efter fylleslaget föregående kväll. Om en liten stund skulle han åka och möta sin flickvän Anni, som kom med fjärrtåget från Värmland. Tage mötte Anni på perrongen. De kramades och kysstes, precis som i den hemska drömmen. Sedan gick Anni ut i köket för att koka svartsoppa med krås. Soppan var så god, att Tage inte trodde att han någonsin ätit något godare. Men han kände sig inte riktigt så trygg och lycklig, som han önskat. Han hade inte glömt nattens förskräckliga mardröm. Han kände att han måste titta i kylskåpet för att försäkra sig om att det inte fanns några avhuggna huvuden därinne. Han öppnade kylskåpsdörren och svimmade. |