Urtidsmonstret

Rysare av David Palme

Familjen Bengtsson hade flyttat in för sommaren i sitt blekingska torp, som var beläget i en blomstrande och vacker bygd en mil norr om Karlskrona. Pappa, som hette Yngve, var i färd med att klippa gräsmattan. Hans hustru Ulla trampade omkring på tomten och gjorde nytta, eller snarare försökte göra nytta. Barnen, Kristian och Rebecka, satt i den lilla sandlådan och körde med blå och röda bussar, stundom sträckande sina händer efter fjärilar och trollsländor.
    
    Ulla Bengtsson hade fem år tidigare avslutat sina juridikstudier och ansågs redan som en av landets skickligaste advokater. En mycket aktad samhällsmedborgare hade nyligen kallat henne "en advokat av högsta klass". Därför var det en stor glädje för Yngve att bevittna hennes ständigt lika skrattretande misstag i trädgårdsarbetet. Här var åtminstone han en mästare och hon en narr.
    Annars var det alltid Yngve som var narren. Yngve var arbetslös, han hade aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. Hans skolbetyg var usla, och därtill hade han lagt sig till med ett sätt som skrämde alla arbetsgivare från att anställa honom. Ulla påminde honom ofta om dessa saker, alltför ofta för att det skulle vara hälsosamt för familjen.
    
    Det var otäckt, det där med feminism och klasshögfärd. Yngve hade sett Ulla manipulera deras två barn, medvetet och av ren elakhet. Kristian var nio år och trodde att kvinnor var bättre människor än män. Rebecka var blott sju, men redan en färdigutvecklad manshatare. Ulla hade lärt barnen att förakta sin egen far. Ibland råkade Yngve höra henne i smyg, när hon talade till barnen.
    -- Käre Kristian och kära Rebecka! Älsklingar små! När det blir skilsmässa i vår familj, då ska ni bo hos mig och inte hos pappa. Håll er alltid till mig, och akta er för att ens träffa honom, för han kommer att förändras till det sämre. Det gör alla män efter en skilsmässa. Titta på honom, där han går och drar hela dagarna och jämför med mig, när jag är på min advokatbyrå, så ser ni nog vem som ska ha vårdnaden om er. Om det nu skulle gå så illa att det blir skilsmässa.
    Vad kunde Yngve säga till sitt försvar? "En svensk arbetare duger, det var vi svenska arbetare som byggde det här landet". Nej, de orden fick han inte använda, då blev han bara hånad. Han hade ju aldrig haft något kneg. Hans människovärde hade stulits från honom, och tjuvarna hette Kvinnorörelsen och Politiska etablissemanget. Om han en dag övergavs av fru och barn, ja, om han övergavs av alla och lämnades helt ensam, så tyckte de djävlarna att det var rätt åt honom. Som om han vore någon slags brottsling, bara för att han råkade födas som pojke, och till råga på allt i ett arbetarhem.
    
    Ulla lutade sig mot en tjock ekstam, torkade svetten ur pannan och började betrakta sin make. Hon tyckte sig ha märkt en kuslig förändring hos Yngve de senaste dagarna. När han högg ved, brann aggressiviteten i hans ögon.
    Varför var han så arg? Ulla ville fråga honom, men hon var rädd för att fråga. Hon undvek så långt det var möjligt att överhuvudtaget prata med honom. För säkerhets skull planerade hon att börja spela en roll som hon avskydde. Om hon skulle ta och spela underdånig och lyda sin mans alla order, så kanske den där bödelsglimten i Yngves ögon försvann.
    Eller vore det klokast att redan i kväll ta barnen och köra hem till en väninna? Och sedan fick det kanske bli skilsmässa, tyvärr. Inte bra för barnen, men...
    Yngve var hemsk att skåda. Det syntes alltför tydligt att han var på väg att tappa kontrollen över sig själv. Sommardagen var het, och trädgårdsarbetet hårt. En utebliven vindpust var kanske allt som krävdes för att göra honom vansinnig.
    Yngve hade ytterst sällan varit våldsam mot henne. Likväl kände Ulla en kylig nattsvart ilning strömma genom kroppen. Det här var ingen vanlig rädsla. Hon höll på att fyllas av skräck, mitt på ljusa dagen, och hennes skräck var inte helt orationell. Det hände saker i Sverige ibland, blodiga familjetragedier och annat rysligt. Och fågelsången var inget skydd. Fåglar kvittrade ju lika vackert när ett mord begicks som annars...
    Hon borde inte ha gift sig med Yngve. Hon borde ha förstått att ett äktenskap över klassgränserna var lika lyckat som att försöka para en lejonhona med en grishanne.
    Usch, nu skämdes hon. Hon borde inte tänka så, det var inte fint. Men det var skönt att likna Yngve vid något så förtjusande tarvligt som en grishanne, riktigt skönt var det.
    Det fanns hopp, trots allt. Visst fanns det hopp.
    Kärleken var en stark kraft, och Ulla älskade verkligen Yngve, lika mycket som en... ...som en... ...som en burfågel älskade sin betraktare? Herregud, Ulla! sade hennes inre röst. Ditt liv med Yngve är ju som en parodi på kärleken. Du vågar ju inte ens tala med honom, din stackars lilla gås. Han förtrycker och förnedrar dig! Och om du övergav honom, skulle han jaga dig tills det inte fanns något kvar av dig. Du har läst om det, du vet att det finns tusentals kvinnor i Sverige som lever som rådjur i jakttider.
    Men Yngve var en fin man. Han hade heder, samvete och gott omdöme. Han var ingen lumpen kvinnoförtryckare, åtminstone var han inte det innerst inne.
    Ljug inte nu, lilla gås, sade rösten.
    Det höll på att bli blodigt allvar. Yngve var röd i ansiktet, han spottade och sparkade omkring sig. Han var verkligen rasande. Att förneka faran vore livsfarligt.
    Kristian och Rebecka märkte ingenting, eller också tordes de inget annat än att spela trygga och leka vidare med sina bussar.
    
    Skulle hon spela underdånig för att rädda sitt och barnens liv?
    Kunde hon ens tänka sig det?
    Nej. Det fanns ingen anledning för henne att förödmjuka sig på det sättet. Hon skulle hålla på sin heder, och till varje pris förbli en stark och självständig kvinna. Kära Ulla, sade rösten, glöm inte din självkänsla! Bär dig inte åt som ett våp. Du skulle skämmas, det vet du, Ulla. Du skulle inte kunna se dig själv i spegeln utan att se ett eländigt stackars kryp.
    
    Yngve sparkade till gräsklipparen hårt, fick ont i foten och svor. Sedan kom han fram mot henne. Hans rörelser var en avspegling av hans sinnesstämning. Det här såg inte bra ut...
    -- Vad tänker du på? sporde han dovt.
    -- Åh, ingenting särskilt! utbrast Ulla förskräckt.
    -Tänker du på hur mycket bättre och finare ni överklassare från Östermalm är, eller är det nåt annat?
    -- Jag förstår inte vad du talar om. Du vet att jag är socialdemokrat.
    -- Finns inga sossar därifrån du kommer. Finns bara såna fisförnäma högfärdsblåsor som du!
    -- Ta en kall öl och lugna ner dig!
    Yngve gick och hämtade en öl, tog en mun och återgick sedan till gräsklippandet.
    Faran var tillfälligt över, men Ulla fasade inför nästa samtal med sin man. Hon önskade att hon kunnat förvandla sig till en farlig och osårbar häxa, men det var förstås inte så lätt i en värld där naturlagarna härskade oinskränkt.
    
    Rebecka darrade som ett grässtrå i vinden, och Kristian såg inte heller särskilt trygg ut. Vid det här laget var barnen tveklöst påverkade av den hotfulla stämningen. Ulla kände att hon borde ta dem till sig, men hon var för arg och chockad för att kunna röra sig.
    Fly före den första snytingen, Ulla! manade rösten henne. Om du vill kan jag berätta för dig hur en kvinna ser ut efter en svår hustrumisshandel, hur hon ligger där på sjukhuset med dropp och uppsvullet ansikte...
    -- Men jag älskar honom! försvarade sig Ulla. Han skulle aldrig...
    Nej, du älskar honom inte, sade rösten. Ingen kvinna älskar en man som hon inte litar på. Och du litar inte på honom, inte längre.
    
    Barnen var rädda. Bara det var skäl nog att sätta dem i bilen och sticka. Eller göra något ännu mer drastiskt. Något som löste förföljelseproblemet innan det hunnit uppstå.
    En död man kunde inte bli en förföljare.
    Just det.
    Yngve hade skrämt barnen. Ulla hatade honom för det. Han hade skadat dem allvarligt, de skulle kanske aldrig mer känna sig trygga.
    Yngve såg att Ulla var rädd, men han hade ingen aning om att hon övervägde möjligheten att ta honom av daga. En expert hade kunnat ana det paranoida skenet i hennes ögon, men för Yngve var det osynligt.
    
    Vid middagsbordet denna kväll härskade inte tystnaden, utan de små stickande pikarna. Yngve var alltjämt bitter. Ulla hade druckit en hel del vin, och rusets trollstav hade dämpat hennes rädsla och underblåst hennes vrede. Hon längtade efter att få skälla ut Yngve, på samma sätt som en matte skäller ut en vanartig hund. Och sammanvävd med den känslan fanns något värre...
    Karlar. De var likadana allesammans. De var djur, reptiler, lågt stående varelser. Utan en kvinna att hänga upp sitt liv på gick de under i fylla, våld och porr.
    Döda honom! skrek rösten.
    Om bara den där rösten kunde tystna, tänkte Ulla i en snyftning.
    Den kommer att tystas, men inte av dig, utan av kvinnoförtryckaren som du är gift med, viskade rösten.
    Barnen. Slåss för barnen. Utplåna hotet.
    
    Yngve var tills vidare nykter, men otäck i ögonen. Han var sömnig och ohyggligt klarvaken på en och samma gång.
    -- Jag fattar inte varför du aldrig kan lära dig att värma maten ordentligt! fräste plötsligt Ulla. Att jag skulle bli gift med en arbetslös odåga, som har hela dagarna på sig att öva, men aldrig lär sig laga mat.
    -- Din jävla feminist! svor Yngve. Du borde laga maten! Det är ni kvinnor som har förstört Sverige. Förr i tiden när männen bestämde, då fanns det inga splittrade familjer och olyckliga skilsmässobarn. Titta vad som har hänt i vårt kvinnostyrda samhälle, titta vad som händer! Svenska barn växer upp utan ett ordentligt hem. Inte undra på att våldet ökar. Alltsammans är erat fel, jävla feministpack, det är ni som har skapat allt våld genom att svika barnen!
    Ulla kände hur blodet rann uppåt genom hennes kropp, i strid mot alla naturlagar. Det hettade som av eld i kinderna.
    Så det var kvinnorna som hade skapat allt våld! Varför i hela friden fanns det i så fall inga karlar, som levde skräckslagna på hemlig ort med hemligt telefonnummer, mordhotade och trakasserade av sina före detta flickvänner?
    -- Så du menar att kvinnorna har åstadkommit samhällsförfallet? Jag ska säja dig en sak. Det är såna slöfockar som du som har fördärvat Sverige. Du är så lat att det kunde växa mossa istället för skägg på dig!
    -- Du är så jävla dum i huvet, skrek Yngve. Ett skitigt luder är vad du är.
    Kristian och Rebecka tryckte sig tätt intill varandra. Det var inte ofta mamma och pappa började så där vid matbordet, men när det hände, kunde de vara säkra på att det snart skulle skrikas och vrålas med besked. Deras föräldrar var sådana till sin natur...
    
    Yngve hällde upp vin åt sig och drack hastigt. Så hällde han upp ännu mer vin och drack det lika hastigt. Mamma full och pappa full, och båda på sitt allra sämsta humör. Det här såg inte bra ut. Kristian var orolig men Rebecka var inte lika rädd. Hon markerade sitt ogillande med föräldrarnas dåliga humör genom att hålla för öronen.
    -- Ska du kalla mig luder, du som inte ens har ett jobb! skrek Ulla.
    -- Är det mitt fel kanske? skrek Yngve. Är det mitt fel att jag är arbetslös? Ni era jävla sossar som kastade in oss i unionen. Stick du till Bryssel och stanna där, för det är där du hör hemma!
    Ulla vände sig mot barnen. Hon drog mjukt men bestämt bort Rebeckas händer från öronen.
    -- Hör ni, barn, hur pappa skyller sitt eget fiasko på politikerna? Har ni nånsin sett pappas skolbetyg? Ska jag visa er det?
    Nu blev Rebecka arg.
    -- Låt bli, mamma, att vara elak! skrek flickan. Du ska inte vara så där mot pappa!
    Yngve trodde inte sina öron. Rebecka hade valt hans sida. Det kära flickebarnet hejade på pappa, istället för att heja på sin äckliga, vindrickande mamma.
    Ulla var besviken på sin dotter, det här hade hon inte trott om henne. Hon började bearbeta Kristian istället.
    -- Kom till mamma och var mammas vän!
    Kristian lydde och satte sig hos Ulla. Yngve trodde att Rebeckas motdrag skulle bli att gå till honom. Men Rebecka var nyckfull. Istället gav hon sin far en hård knuff.
    -- Du är dum som inte har nåt jobb! skrek hon åt honom, och så placerade hon en spottloska rakt i ansiktet på honom.
    Så hade Yngves dotter aldrig gjort förr.
    Yngve visste vem som låg bakom. Yngve visste minsann.
    Nu ska du få, Ulla! sade en röst djupt inne i hans sårade hjärta.
    I samma ögonblick som Yngve torkade bort spottloskan bestämde han sig för att mörda sin hustru.
    Feministen skulle huggas. Nu eller inte alls. Yngve tyckte att han tänkte klarast och friskast, när han hade druckit. Det var då det gällde att fatta livets viktiga beslut. Inte när han var nykter.
    Yngve lämnade stugan och försvann ut i skymningen. Han ämnade sig till vedboden. Han skulle hämta yxan.
    Du är galen, Yngve! skrek en desperat röst i hans inre. Om du dödar Ulla hamnar du i fängelse, och du får aldrig mer träffa dina barn. Besinna dig, Yngve, tänk på dina barn!
    Yngve gick in i vedboden. Han tog tag i yxan.
    Samtidigt försvann Ulla nästan omärkligt.
    Barnen var ensamma i stugan, och rädda. Det var mörkt ute. Alla fönstren hade förvandlats till fyrkantiga svarta hål, hål till en förhäxad nattvärld, där träd och buskar blev blodtörstiga våldnader som grep efter oskyldiga offer.
    
    Jag är så jävla arg! tänkte Yngve. Men jag är ingen mördare, jag är en hederlig männniska. Nu tänker jag hugga ner ett helt träd, och ett tjockt träd ska det vara, nu jävlar anamma...
    Det fick bli den gamla eken.
    Svarta moln täckte himlen. En rödaktig och ytterst svag ljusfläck, belägen mellan två moln i norr, var allt som fanns kvar av sommardagen. Yngve stirrade på det röda skenet. Det påminde om månsken. Yngve gillade det inte. I höstas hade han suttit och tittat på den gamla eken genom fönstret, när månen sken ondskefullt på dess svarta grenar. Då hade han tyckt sig se att eken gjorde häftiga rörelser, som om den besjälades varje gång den fick sig en dos månsilver, som om den blev mer levande än ett träd ska vara...
    Fan, Yngve! sade han till sig själv. Kan du inte ta ett annat träd istället? Man vet aldrig.
    Han högg lite på en asp istället. I sitt uppjagade tillstånd fick han för sig att aspen liknade en levande varelse, och att den skrek.
    Men aspen dög inte.
    Eken hade en märklig lockelse. Den skrämde honom, och dock var det den han ville hugga i.
    Han återvände till eken, lockad och tjusad av någonting underligt och obekant.
    Yngve lyfte yxan för att ge eken det första hugget. Det var då han såg att ett öga stirrade på honom i mörkret.
    Ögat var inte en människas öga, och inte heller ett djurs. En instinkt från årmiljonernas morgon sade honom att han var i fara. Hans 1900-talsuppfostran ville inte acceptera den djupa skräck som grep tag i honom. Men ingen uppfostran är så stark att den mäktar jaga bort ursprungliga instinkter. Fara! sade det djuriska inom honom. Spring! Spring för livet!
    Yngve lydde inte sin instinkt. Han vägrade fly som en hare. Han stod orörlig och stirrade rakt in i det fasansfulla ögat på trädets stam.
    Din fåntratt, du lever i dataåldern, sade ena delen av honom. Du är galen som inte tar hotet på allvar, sade den andra delen. Vilket ögonblick som helst dör du!
    Han var ju en fullvuxen karl. Ett träd med ett seende öga, sådant fanns bara inte. Men ögat satt kanske inte fast på själva ekstammen. Ögat kunde ju tänkas tillhöra en varelse som befann sig på trädstammen.
    Det onda ögat började blinka och lysa starkt i mörkrött.
    -- Vem är du? frågade Yngve.
    Han fick givetvis inget svar. Men ögat blinkade då och då, och det röda skenet inne i ögat tycktes gripa efter honom och omsluta hela honom.
    Skenets ljusstyrka tilltog.
    -- Kan du hjälpa mig? frågade Yngve. Jag vill mörda min hustru, men jag tror inte att jag klarar det. Kan du hjälpa mig?
    Det okända odjuret, eller vad det nu kunde vara för något, svarade inte nu heller.
    Yngve bestämde sig för att ge trädet ett rejält hugg. Det onda ögat klövs mitt itu.
    Yxan borrade sig in några centimeter i trädstammen och fastnade. Men Yngve fick ingenting veta. Naturen gjorde upp räkningen med honom, och gjorde det omedelbart. På en tiondels sekund hade Yngve drabbats av en kraftig blödning i flera av sina inre organ. Hans hud hade emellertid inte tillfogats någon skada. Naturen slog inte till mot honom utifrån utan inifrån. Inom loppet av sextio sekunder var han död.
     De sista sekunderna före slutet upplevde Yngve att han sögs in i trädet, sönderdelades och sögs vidare upp i trädets olika grenar och kvistar. Sedan blev det svart.
    
    När morgonen grydde var Yngves kropp borta. Den hade försvunnit spårlöst. Det luktade otrevligt om den gamla eken när Ulla och barnen vaknade. Det stank så att man kunde tro att ett stort kadaver fanns i närheten.
    Ulla erfor en djup lättnad, när hon insåg att Yngve hade gett sig av. Vart han hade tagit vägen bekymrade hon sig mindre om.
    -- Mamma, kom! ropade Kristian. Eken rör sig så konstigt!
    Varken han eller Rebecka hade ännu sett sin mors ansikte.
    Men nu såg de.
    Mammas ena öga var borta, sjunket i ett hav av levrat blod.
    Rebecka skrek. Men hon skulle snart få annat att tänka på.
    Paralyserade av fasa bevittnade modern och de två barnen hur trädet svängde sina grenar likt en vedervärdig bläckfisk. Trädet såg ut att leta efter något, den trevade som en blind.
    -- Spring, barn! skrek Ulla. Spring genast härifrån!
    Barnen lydde. De sökte skydd mot det okända hos en bonde en halv kilometer bort, och där kunde de pusta ut i trygghet. Men de var oroliga för mamma. Varför hade inte hon sprungit med över till bonden?
    Ulla hade valt att istället söka skydd inne i stugan. Hon låste dörren och stängde alla fönster. När en fönsterruta plötsligt krossades av en tjock knotig gren, insåg hon att hennes val av gömställe kanske inte var så bra.
    Ett par bönder fann så småningom Ulla hängande död i trädet, ett par meter ovanför marken.